Det kom som en osannolik och glädjande blixt från klar himmel när statsminister Ingvar Carlsson (S) i början av 1990-talet meddelade att Sverige skulle söka medlemskap i EU. Jag blir inte förvånad om dagens socialdemokrati vad det lider överraskar oss igen.
USA och Natos medlemmar i Europa övar just nu under namnet ”Snabbt svar”. Enligt Natoledningen är övningen den största som genomförts sedan kalla krigets dagar då sådant som Sovjet, Berlinmur och Warszawapakt fanns på riktigt.
Nu finns ett alltmer aggressivt och auktoritärt Ryssland på riktigt. Annekteringen av Krim och ryssarnas krig mot Ukraina utgör starka skäl för Nato att visa vad man kan. Sedan den sovjetiska kommunistdiktaturen gick i drickat för 25 år sedan har Nato dessutom fått de baltiska länderna som medlemmar.
Många talar om att nästa steg för Ryssland mycket väl kan vara att rikta sina aggressiva ambitioner mot de baltiska staterna. Låt oss hoppas att det aldrig blir så. Nato gör emellertid mer än att bara hoppas. Den upptrappade övningsverksamheten i Europa är aktiva insatser som skickar signaler direkt in i Kreml.
Mycket har hänt i Sverige sedan kalla kriget. Vårt medlemskap i EU och vårt partnerskap med Nato har gjort oss mer relevanta i vår politiska geografi. Trappas konflikten med Ryssland upp än mer så kommer det att kännas naturligt för Sverige att ta steget och ansöka om ett fullt medlemskap i Nato.
1951 när järnridån fortfarande klöv Europa och Stalin styrde i Sovjet deklarerade dåvarande statsminister Tage Erlander (S) att: ”Sverige är en demokrati, som med avsky vänder sig mot diktaturen, vare sig den uppträder i nazistisk eller kommunistisk form. Vi känner med andra ord ideologisk samhörighet med den västerländska demokratin.” Bra sagt. Det är där vi då och nu hör hemma.
I dag finns anledning att med avsky vända sig mot terrorism, fundamentalism och aggression. Vilket alltfler av svenskarna också gör. Enligt SOM-institutet 2014 ökade oron för terrorism med 16 procentenheter mellan 2013 och 2014. Rysslandsoron tvådubblades medan stödet för medlemskap i Nato nästan dubblades.
Som sagt. Ibland blixtrar det till i politiken. Jag kommer således inte att svimma av förvåning om Stefan Löfven plötsligt en dag meddelar att nu är det dags att ta steget in i Nato. Däremot blir jag stolt och glad.