Anna Lindberg: Vi är alla Charlie

Det går nästan inte att ta in. Mitt twitterflöde svämmar över av länkar till mängder av nyhetssajter. Alla berättar samma sak: terrordåd mot tidningsredaktion. I Europa.

Jag har tillbringat hela mitt yrkesliv på olika redaktioner, eller åtminstone nära redaktioner. Redaktionsmiljön är så hemtam. De puttrande diskussionerna vid nyhetsbordet, fotograferna som flänger fram och tillbaka med sina kameror. Reportrar som frustar vid datorn när deadline närmar sig. Webbredaktörer som koncentrerat arbetar vid sina skärmar.

Och det är ungefär så det måste ha varit, på satirtidningen Charlie Hebdo i centrala Paris. När plötsligt våldet och terrorn ställde allt på ända. När ett antal män – de uppges ha varit tre – stormade in på redaktionen och avrättade människor med automatvapen. Bland offren finns minst fyra av tidningens satirtecknare.

Det går knappt att beskriva med ord hur avskyvärt detta dåd är. Hur fegt, skamligt och ovärdigt det är. Det fria ordet är nämligen kittet som binder samman ett människovärdigt samhälle. Varje människas värde och rätt att tänka, tala och skriva fritt är det fundament vi kan bygga på. Det fria ordet är nämligen motsatsen till det som terrorismen står för: våld och död.

Corren har en lång tradition av att stå upp, även när situationen blir hotfull. Inte minst under 2014 då tidningen under min företrädare, Charlotta Friborg, stod upp mot de kriminella gäng som agerar i Linköping. Charlotta och mina kollegor lät sig inte tystas, trots hot från olika håll. Och det handlar inte om att vara tuff eller om att vara sensationssökande, det handlar om att stå upp för det som binder samman hela vårt samhälle: det fria ordet.

1938, i den mörka tid när yttrandefriheten var under hot att kvävas av krafter både utom och inom Sverige, skrev den legendariske Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: ”Pressens frihet är alltid en nagel i ögat på dem, som önska att efter gottfinnande handskas med folkens öden. I våra dagar, då den allmänna opinionen icke är bunden av politiska gränser, försöka alla som i tankens och ordets frihet se en fiende till sina strävanden, att tysta det fria ordet så långt det är dem möjligt även utanför landets gränser.”

I denna stund känns det ännu mer angeläget att slå fast, igen: vi kommer att stå upp för det fria ordet. Vi kommer att arbeta så svetten lackar för att kunna ge ut det. Vi kommer att hamna i diskussioner, vi kommer att publicera en massa olika åsikter, vi kommer att göra vårt yttersta för att granska makten. För utan fritt tänkande, talande och skrivande, vad har vi kvar då? Hur ska vi då kunna skapa ett samhälle där människor får plats, på riktigt?

På sociala medier trendar just nu en hashtag, #jesuischarlie, ”Jag är Charlie”. Den används av människor som tar avstånd från det fruktansvärda dådet i Paris och som vill markera sin rätt att tala och tänka fritt.

För det är så, vi är alla Charlie. Och det är därför vi aldrig kommer att böja oss och aldrig kan acceptera hot mot yttrandefriheten. Våra tankar går till offrens anhöriga och de människor som berörs direkt av terrordådet. Men i slutändan berör det oss alla.