Som kommunalråd/ordförande i omsorgsnämnden i Linköping har jag kommit i kontakt med elöverkänsliga personer sedan tidigt 1990-tal. Enligt socialtjänstlagen har människor rätt till stöd oavsett där finns vetenskapliga bevis eller inte för individens problem. Linköpings kommun har hjälpt till med elsanerat boende både permanent och tillfälligt.
Under ett antal år beviljade kommunen bostadsanpassningsbidrag för elsanering och ett antal personer har därigenom fått en bättre vardag. Tyvärr beslöt kommunstyrelsen före jul att ta bort den möjligheten. Enligt berörd nämnd hade bidraget inte sökts av någon på länge och ansågs därmed inte behövas. Ett märkligt resonemang tyckte jag och reserverade mig mot kommunstyrelsens beslut. Att ingen efterfrågat ett stöd under en viss tid innebär ju inte att det aldrig kommer att finnas ett behov hos någon kommuninvånare! Nej, argumenten var säkert desamma som nu figurerar i debatten. Vilket bekräftades av inläggen från några ledamöter i kommunstyrelsen.
Jag har förståelse för den besvikelse och upprördhet, som Bo Karlsson ger uttryck i båda sina inlägg (3/2 och 28/1).
Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen skriver att trots avsaknad av vetenskapligt stöd för orsakssamband mellan exponering för EMF och symtom råder det inget tvivel om att det finns personer som har svåra besvär. Patienter har rätt till noggrann utredning och respektfullt bemötande i sjukvården (SOSFS 1998:3). Att som överläkare Håkan Walfridsson raljera genom att citera en komiker är för mig inte att bemöta patienters oro med respekt (31/1).