Svar på ”Valfrihet i omsorgen är ett värde i sig”, 14/10.
Fredrik Lundén (M), Hans Eneroth (C) och Fredrik Topplund (KD) verkar inte ha läst mina insändare om äldrevården i Linköping. De påstår att jag framhållit att kommunal utförare är bättre än privata. Eftersom somliga ofta vill framställa privata företag som överlägsna, så har jag skrivit att det inte finns belägg för det.
Det är mycket pengar det handlar om i vårdbranschen. Våra skattemedel är populära.
De undrar vad jag bygger mina starka åsikter på. Det har visst undgått dessa tre att jag ett flertal gånger poängterat, att det handlar om etik, moral och värdighet.
Det är tydligen ett pedagogiskt problem! Ett nytt försök: Jag har i mitt yrkesliv haft uppgiften att förädla och producera produkter så lönsamt som möjligt. Jag har, i varje fall inbillar jag mig det, varit någorlunda lönsam för vårt samhälle. Precis som andra som haft tur i livet. Nu, när den tiden är över, och åren går, så kan jag när som helst behöva hjälp av äldrevården. Min förmåga att välja har då troligen suddats ut. Mitt vårdbehov har blivit en ”immateriell tillgång”. Det begreppet använde ett avsatt finansborgarråd i Stockholm i en vårddebatt. Jag kanske rent av hamnar i ett vårdföretags balansräkning! En tillgång i en ovanligt lönsam affärsverksamhet.
De tre politikerna undviker nogsamt att svara på mina frågor:
Varför kan inte vår gemensamma, kommunala utförare driva all äldrevård i en sammanhållen, effektiv organisation? Boenden med olika profil att välja mellan.
Varför anses Attendos styrelse, eller Wallenbergarna bättre på att styra vården i Linköping än Linköpingsborna själva?
Hur stämmer den här handeln, med de svagaste medborgarna, med era etiska, moraliska och till och med kristna värderingar?
Jag tror att vi är många som ser fram emot svar på dessa frågor. Inte bara från er utan också från Socialdemokraterna som står för samma politik. Etik och värdighet går inte att halvera.
Den här typen av frågor måste få en större plats i samhällsdebatten.
Håkan Askbom