Minns ni hästköttskandalen? Det är nu två år sedan hästkött uppdagades i produkter som påstods innehålla nötkött. Findus lasagne blev det mest kända exemplet i Sverige, men producenter i hela Europa påverkades av att vissa leverantörer fuskade.
Hästkött är ju i sig inget farligt, men en del av det kött som hittades tros ha innehållit mediciner som inte var lämpliga för människor att få i sig. Dessutom är det fusk att sälja kött som nöt, när det egentligen är häst. Lika fel som det är att marknadsföra kött som svenskt, när det faktiskt kommer någon annanstans ifrån – såsom upptäcktes helt nyligen att två gotländska slakteriföretag ägnat sig åt.
Rätt ska naturligtvis vara rätt.
Hästköttskandalen satte fart på debatten om ursprungsmärkning på EU-nivå. Utan korrekt information är det omöjligt att göra medvetna val, vilka skäl man än har att välja det ena eller andra alternativet. Olika länder har exempelvis skilda krav på djurhållning och antibiotikaanvändning, så det handlar om långt mer än nationalism. Men märkningarna måste förstås också följas upp av regelbundna kontroller, annars riskerar de där reglementena att stanna vid fina ord medan branschen lever sitt liv.
Glädjande är att konsumenterna inte bara står som offer i den här historien. Mer och mer agerar vi istället som aktiva kravställare. Och nu vill vi inte bara ha fakta om den paketerade köttfärsen i butik, utan även om biffen på tallriken vi får serverad på krogen. Det har gjorts försök med ursprungsmärkning på animaliska produkter på restauranger förr, men de har dragits tillbaka då kontrollbördan blivit för stor.
Och det är just det. Ska det vara någon vits med regler måste de gå att följa upp – till ett rimligt pris. Att konsumenter efterfrågar matens ursprung är utmärkt – en bättre morot kan ju handlarna och krögarna knappast få. Nu har branschorganisationen Visita börjat titta på en frivillig märkning. ”Det är viktigt att det inte blir så mycket regler att det blir knöligt, utan att det på ett sätt som är enkelt för företagen och tydligt för gästerna går att kommunicera produkternas ursprung. Frivillighet är bättre än regler”, säger Sara Sundquist, miljö- och livsmedelsstrateg på Visita (ATL 22/1).
Amen till det!
Går det då att genomföra en sådan här liten revolution i Sverige utan politisk inblandning? Säkerligen. Men varför försöka, tycks regeringen resonera, och annonserar kommande krav. Strax före jul förkunnade konsumentminister Per Bolund (MP) och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht att ”det är oerhört viktigt att politik och näring går hand i hand med konsumenten och möjliggör medvetna val. Därför vill vi se en ursprungsmärkning för kött på restaurang och storkök”. Ministrarna håller med Visita om att frivillighet är det bästa, ”men om branschen inte agerar är vi beredda att titta på andra alternativ” (Expressen 21/12). Lagstiftning, med andra ord. Och med den kommer utökade kontroller, byråkrati och krångel. Och konsumenterna har fråntagits makten av politiken.
Kunde inte Bolund och Bucht hållit sig på mattan? Konsumenter och seriösa näringsidkare är ju något på spåren här. Men inom politiken är det som att om det offentliga inte uttalat en sak, och öst skattemedel över den, så har den inte hänt. Det är en sorglig – och för den privata sektorn initativhämmande – inställning.