Italien har nyligen beslutat att göra det obligatoriskt att vaccinera skolbarn mot 12 sjukdomar, däribland mässling, röda hund och vattkoppor. Utan dem får barnen inte gå i statliga skolor och förskolor. Dessutom kommer föräldrarna till barnen att bötfällas med upp till 7 500 euro. Flera länder, däribland Tyskland, har redan liknande system och nått stor framgång med dem.
Böter kan verka väl drastiskt i svensk kontext. Dessutom förmodligen onödigt, smittorisken är lägre här. Men det är ett växande problem och på senare tid har vi åter fått mässlingsutbrott i Sverige. Problemet med låg vaccinationsgrad är att det utsätter andra för risk. Det handlar dessutom om väldigt utsatta grupper, främst barn som är för unga för att vaccineras samt personer som av hälsoskäl inte kan vaccineras.
Dessa personer är beroende av den så kallade flockimmuniteten. Alla behöver inte vara vaccinerade för att i det närmaste utrota förekomsten av en sjukdom. För mässling krävs att 90–95 procent av gruppen är vaccinerad.
I invandrartäta områden som Rinkeby och Tensta har endast runt 70 procent tagit MPR-vaccinet som skyddar mot mässling, påssjuka och röda hund. Störst är problemet bland personer från Somalia. Därtill bedrivs ett aktivt vaccinationsmotstånd av bland andra antroposoferna i Järna som uppmuntrar föräldrar att inte vaccinera sina barn. Istället förefaller en metod som bygger på att avsiktligt utsätta barnen för sjukdomarna användas, trots att det kan medföra risk för barnens liv.
Att utsätta sina egna och andras barn för livsfara är inte acceptabelt.
Problemet växer och måste mötas innan det blir för stort. Böter är möjligen ett väl långt steg, men det finns andra åtgärder att vidta. Liberalerna har föreslagit att ovaccinerade barn ska fråntas det fria skolvalet, detta för att minimera smittorisken. Det är en god avsikt och kan gott övervägas.
Ett annat sätt att uppnå ungefär samma resultat vore att ge skolor och förskolor rätten att neka ovaccinerade barn plats. Det finns ingen rätt att utsätta andra för livsfara och skolorna vet bäst om de har förutsättningar att kunna ta emot ovaccinerade.
Att dra in barnbidraget för familjer vars barn inte deltar i landstingens vaccinationsprogram är en annan åtgärd att överväga. Det ligger närmare den kontinentala modellen men är inte i närheten lika långtgående samtidigt som det är en kännbar konsekvens. Det visar tydligt ett starkt avståndstagande och demonstrerar att det allmänna inte accepterar detta vårdslösa agerande. Då programmen skiljer sig åt runtom i landet beroende på lokala behov får det också en mindre trubbig utformning.
Att av vidskepelse eller ren dumhet utsätta egna och andras barn för livsfara är inget som kan accepteras. Det behöver få konsekvenser som är tillräckliga för att situationens allvar ska framgå.
Och de behöver införas innan sjukdomar som mässling åter är vanliga i Sverige.