Stefan Fölster: Folket sover i skoldebatten

Krönika Det är inte bara Trump och Putin som lyckas slå blå dunster i ögonen på många väljare.

Svenska politiker är lika skickliga. Men dimridåer är uppenbarligen svårare att upptäcka på nära håll. Ett exempel är tesen att vinster i skolföretag är en viktig orsak till raset i Pisa-undersökningarna. Många politiker sprider budskapet, andra håller sig till näraliggande påståenden. Skolministrarna Ekström och Fridolin hävdar av och till att valfrihet till skolor ökar segregering och på så sätt sänker snittresultaten. Jan Björklund, liksom lärarfacken, vill förstatliga skolan.

Dessa besläktade trådar har en sak gemensamt: De har ingen som helst stöd i internationella forskningsgenomgångar. Resultaten i enskilda studier spretar en del, vilket låter opportunister handplocka. Sammantaget finns dock inget stöd för tanken att vinster, valfrihet eller graden av statlig styrning har någon särskild betydelse.

Om något, så verkar etablering av nya konkurrerande skolor ha en viss positiv effekt på andra kringliggande skolor som då rycker upp sig.

Den som inte ids gallra bland travarna av forskaralster, kan ställa en mycket enklare fråga: Finns det någon utbildningsverksamhet som är helt befriad från vinstintressen, som helt sköts av staten och där ingen tillåts konkurrera med staten? Och hur har det gått där?

En sådan verksamhet finns faktiskt och är i själva verket ganska omfattande. Den heter lärarutbildningen. Den bedrivs vid statliga universitet. Jan Björklund sa blankt nej till dem som ville starta privata lärarutbildningar, även sådana som ville bygga på den framgångsrika finska pedagogiken. Valfrihet för lärarstudenter är således begränsad till att kunna välja bland statliga högskolor som har samma huvudman.

I kort sammanfattning har det gått uselt. Utvärderingarna av lärarutbildningen ger bilden av ett dramatiskt förfall. Högskoleverket har återkommande dragit in examensrätt för lärarutbildningar till följd av sjunkande kvalitet. Under loppet av två decennier har antal lärarledda utbildningstimmar på lärarutbildningar minskat med 50 procent.

Utbildningen har präglats av ideologiska teorier. I stället för handfasta råd om hur man får ordning i klassrummet får lärarstudenterna lära sig om identitetskonstruktioner och att det är fel att säga till stökiga elever. Det är inte konstigt att en tredjedel av lärarstudenter hoppar av längs vägen. Staten har reformerat lärarutbildningen några gånger, senast 2011. Men det finns få tecken på stora förbättringar.

Den del av svensk utbildning som staten utan konkurrens och vinstintressen haft hand om har alltså om något klarat sig sämre än skolan i övrigt.

Möjligen kan statens fallissemang rentav vara en viktig orsak till skolans problem.

Många svenska politiker vässar knivarna och vill att svensk hela skolväsendet borde drivas vinstfritt, precis så som staten har styrt lärarutbildningen. Och många av oss svenskar låter oss duperas – samtidigt som vi förfasas över Donald Trumps lätt vilseledda anhängare.

 
 

Ledare