Skolan har under lång tid varit en av de mest debatterade politiska frågorna och ofta den som tillägnas störst vikt av väljarna. Lärarnas kompetens liksom kvaliteten på lärarutbildningarna har länge stått i fokus. Det är bra. Skickliga lärare behöver få upp sina löner, också för att duktiga personer ska lockas att välja yrket. Det är en central framtidsfråga för Sverige som kunskapsnation.
En yrkesgrupp som hamnat i skuggan av lärarkåren är rektorerna – lärarnas chefer. Det är rektorn som ansvarar för att eleverna når kunskapsmålen. Redan 1946 års skolkommission lyfte rektors ansvar för det pedagogiska arbetet men betonade samtidigt att ”den enskilde lärarens frihet att utforma undervisningen på sitt eget sätt måste betraktas som oantastbar” (Skolverket). Sedan dess har rektorns roll, likt de flesta högre positioner i det svenska pappersväldet, nerlusats av diverse administrativa uppgifter. Arbetsmiljö, personalvård och trivselfrågor har adderats med budget, löner och marknadsföring till en ibland orimlig arbetsbörda. Enligt Skolverket visar forskning och granskningar att det pedagogiska ledarskapet har blivit lidande på grund av eskalerande socialt- och pappersarbete. En rektor idag kan få hundra mejl om dagen från föräldrar som ifrågasätter det mesta skolan tar sig för - en situation som Skolledarna larmar om och även lärare känner igen sig i.
Ovan nämnda är ett stort problem. En rektor är i första hand en chef, inte en nödvändigtvis en före detta lärare eller barnskötare. Ledaregenskaperna, förmågan att inspirera, delegera och prioritera, bör komma i första rummet när en kommun eller privat huvudman ska rekrytera en rektor.
Glädjande är att Folkpartiet i Linköping tycks vara inne på samma linje. I en debattartikel i Corren (4/2) påminner folkpartisterna Åsa Wennergren, ledamot, och Gunnar Broman, ersättare i barn- och ungdomsnämnden, om att ”en skola i världsklass kräver tydliga rektorsdomäner med ett starkt ledarskap”. Enligt Skolinspektionen behöver huvudmännen ge bättre förutsättningar och utrymme för rektorer att verka som pedagogiska ledare. Ett problem i rekryteringen av nya rektorer är lönen. Folkpartisterna pekar på att en förstelärare nu kan tjäna mer än en rektor. Det minskar yrkets dragningskraft på kompetenta personer.
”Vi tar nu krafttag för ett Linköping som tar lärarnas och rektorernas arbetssituation och lönefrågan på fullaste allvar”, avslutar folkpartisterna sin artikel. Det låter bra. För det finns flera konkreta saker som politikerna som ansvariga för den kommunala skolan kan göra:
- Lönesättningen för rektorer klår lärarnas i prioritet
- Minskad pappersbörda: anställ mer administrativ personal
- Status och återställande av titeln rektor, betydelsen ska inte underskattas
- Låt rektorn vara chef: ökade befogenheter och ansvarsutkrävande av resultat
En rektor ska vara ett med sin skola. Min skola, mitt beslut, mitt ansvar. En bra ledare backar upp och stärker sina lärare så att de kan stå emot det ökade trycket utifrån - inte minst från krävande föräldrar.