”Det vore oansvarigt att satsa på den utbyggnaden.”
Så kommenterade dåvarande finansminister Anders Borg (M) Ostlänksprojektet. Året var 2010 och det var blott två månader kvar till val. Men Borg tänkte inte fjäska för östgötaväljarna utan sade kallt att en snabbtågssatsning ”skulle vara robust olönsam” (NT 13/7 -10). Borg satte ekonomin före visionerna och menade att Sverige är för glesbefolkat för höghastighetståg.
Dryg två år senare ändrade sig finansministern och öronmärkte 30 miljarder kronor till Ostlänken. Östergötland jublade och politiker, tjänstemän och inte minst näringslivet for upp på tårna för att förbereda denna ”århundradets tillväxtmöjlighet för regionen”, som Östsvenska Handelskammaren kallar Ostlänken. Konsensus råder om hur viktig den är för regionens tillväxt och framtidsutsikter.
Visst återstod stötestenar, lite grus i maskineriet, snöflingor på spåren. Såsom Linköpingsdiskussionen om de nya spåren ska dras i en tunnel eller på en bro, eller kanske förläggas vid en sidostation en bit utanför centrum. Och vilken sträcka mellan Järna och Linköping ska dras först? Norrköping menar att de är mer förberedda än Linköping, med hänvisning till bro/tunneldebatten. Alltjämt är dock alla överens – bygget ska igång 2017.
Men den senaste tiden har molnen kring projektet tätnat. Redan i somras flaggade Sveriges kommuner och landsting för att höghastighetsbanornas finansieringsmodell (sammanlagt 190-330 miljarder kronor) inte håller. ”Kombinationen av kraven på bostadsbyggande och medfinansiering är inte hållbar”, sa ordförande Lena Micko.
I mitten på januari lämnade utredarna HG Wessberg och Catharina Håkansson Boman över en delrapport om finansieringen där de föreslår en tillfällig infrastrukturskatt och höjda banavgifter, samtidigt som de ställer sig tveksamma till privat finansiering. Ett minst sagt oklart läge.
Och i förra veckan släppte SNS Konjunkturråd en rapport med ”skarp kritik mot den statliga infrastrukturpolitiken” som man anser satsar hundratals miljarder kronor på projekt som ”i många fall” är olönsamma. ”Nyttan i form av exempelvis kortare restider, bättre miljö och minskade olycksrisker motsvarar inte investeringskostnaderna”.
Oroande, onekligen.
Det tyckte uppennarligen även regionens kommunpolitiker som kände sig nödda och tvungna att uppvakta infrastrukturministern och näringsministern för att försäkra sig om att till exempel Linköping förblir en station på den planerade höghastighetssträckan. I en debattartikel i Corren i lördags skrev Kristina Edlund (S) och Paul Lindvall (M) att det är av yttersta vikt att tågresan blir av.
Den debattartikeln ingav mer oro än förtröstan.
Hur ska det bli? Hade Anders Borg rätt 2010, att projektet blir för dyrt? För det räcker ju inte med blod, svett och tårar. Det måste till pengar också.