För några veckor sedan blev han vald till president. Partiet blev i söndags Frankrikes överlägset största parti med egen majoritet i parlamentet. Hur är sådant möjligt? Skulle det kunna hända i Sverige att ett parti växer från noll till att bli störst?

Sannolikt inte, med vårt starka föreningsliv och långa tradition. Men något håller på att hända med människors politiska beteende.

Begreppet ”kärnväljare” – alltså sådana väljare som röstar på sitt parti i vått och torrt – blir allt mindre viktigt. Miljöpartiet, KD och Liberalerna har bara någon procent kärnväljare. Sverigedemokraternas och Centerns uppgång, liksom de drastiska fallen för Socialdemokraterna och nu senaste Moderaterna, visar att en allt större del av väljarkåren far som flygsand mellan partierna.

De politiska partierna har imploderat som organisationer. Medlemstalen har sjunkit drastiskt. Det i sin tur har inneburit att partierna både blivit mer toppstyrda och mindre representativa för väljarkåren. Det som förut hade inslag av folkrörelser är numera snarare valrörelseföretag.

Lojaliteten med partierna minskar. Det är långt mindre vanligt att rösta som sina föräldrar eller efter sin position i samhället. Och långt vanligare än tidigare att rösta på olika partier i riksdags- och kommunalval.

Det är också lätt att göra sin röst hörd på nätet. Varför betala medlemsavgift och sitta på föreningsmöten, när man kan ”gilla” på Facebook?

Det har lett till att själva riktningen i politiken är viktigare än de konkreta kraven i sakfrågor. Jan Björklund har berättat om hur han i tonåren läste en bok med alla de politiska partiernas program, jämförde och kom fram till Folkpartiet. Det är ett sakligt och intellektuellt beteende som knappast alls förekommer längre, nu när politiska ståndpunkter tumlar runt på nätet.

Vissa sakfrågor, på senare år främst inställningen till invandring, kan vara avgörande symbolfrågor, men främst handlar allt om ifall en politiker och ett parti kan peka ut en riktning för landet. Här brister samtliga partier: De har mängder med genomarbetade förslag, men knappast någon trovärdig vision för framtiden. Ett framgångsrikt parti måste förmedla framtidstro och optimism.

Dessutom blir personerna allt viktigare. Såväl Emmanuel Macrons En Marche! som den kanadensiske premiärministern Justin Trudeaus Liberala parti är tydligt socialliberala. De står för jämställdhet, sociala reformer och uppmuntran av företagsamhet. Men att de lyckats beror i hög grad på ledarens starka personlighet. I Sverige är vi knappast vana vid karismatiska partiledare, men det kommer att bli nödvändigt för partier att ha ledare med lyskraft för att kunna växa.

Det franska parlamentsvalet är uppmuntrande genom att Marine LePens populister mist allt inflytande. Men det innebär också en revolutionerande förändring genom att de traditionellt största partierna – socialisterna och de konservativa - blivit en spillra av vad de varit. Deras väljare brydde sig i stor utsträckning inte om att gå till vallokalerna. Det var samma sak som hände med Demokraterna i USA där många hellre avstod än att rösta på Hillary Clinton.

Så vi kan lära oss: Det finns inte längre några trogna väljare.