Om man får tro det så kallade informationssamhällets apologeter är det så. Dessa anhängare av det minsta motståndets lag menar nämligen att det räcker med att vi är medvetna om att informationen finns tillgänglig, så att vi kan leta upp den när vi behöver den. Jag menar att det förhåller sig precis tvärtom.
Ju mer information vi får tillgång till desto viktigare blir det att kunna sålla, relevant från irrelevant, sant från falskt. Det är där bildningen kommer in. Bildning är förmågan att sätta kunskap i ett sammanhang, och ett ideal för kunskapsinhämtning. Kunskap är information som vi internaliserat och gjort till vår egen. Utan information ingen kunskap, utan kunskap ingen bildning. Men utan bildning inget sammanhang.
Informationssamhället är således, tvärtemot vad förespråkarna vill påskina, den lägsta ambitionsnivån. Kunskapssamhälle, där vi förväntas tillägna oss informationen, är ett steg uppåt. Men det är först i bildningssamhället som kunskaperna placeras i ett större sammanhang som ger dem mening.
I bildningssamhället hade kunskapen ett egenvärde. I kunskapssamhället underordnades de nyttotänkandet. I Sverige avskaffades bildningssamhället genom de utbildningspolitiska reformerna i slutet på 60-talet då bildningsuniversiteten omdanades till arbetskraftsfabriker. Ett liknande öde drabbade grundskolan och gymnasiet under 80-talet. Sedan dess måste kunskapsförmedling motiveras med samhällsnytta. Den enskildes förkovran och frigörelse glömdes bort på vägen.
Den gamla borgerligheten och den gamla arbetarrörelsen delade bildningsideal. Den unge radikale Arthur Engberg, sedermera ecklesiastikminister i Per Albin Hansons regering, skrev i Tiden att kunskaper i de antika språken utgjorde nycklarna till hela vår civilisation. Det är ett bildningsideal som få politiker vare sig inom socialdemokratin eller borgerligheten hedrar idag.
Men i en allt mer komplex och föränderlig värld blir det svårare för politiker att förutse arbetsmarknadens behov. Mångsidighet och flexibilitet värdesätts allt mer. Bildning har därmed åter kommit upp på dagordningen. På handelshögskolorna har man insett detta och börjat ge kurser i Artes liberales – de fria konsterna – eftersom bildning inte bara är stimulerande för den enskilde, det är också lönsamt i längden. Bildade medarbetare ser större sammanhang och tänker friare.
Bildningens motståndare brukar hävda att bildning är elitistiskt och exkluderande. Det är felaktigt. Bildning är meritokratiskt, alla kan bilda sig, oavsett var i livet de befinner sig. Däremot är det otvetydigt så, att vissa blir mer bildade än andra. Precis som vissa blir duktigare i idrott och andra på att laga mat eller snickra hus. Ingen människa är dock obildbar. Ingen är heller färdig med sin bildningsresa.
För att bildningen åter skall komma till heders måste vi dock göra oss av med det inskränkta Jantetänkande som vill hindra människor från att anträda sin bildningsresa. Det om något är ett exkluderande förhållningssätt. Det finns idag historiskt unika möjligheter för alla medborgare att bilda sig, genom utbildningssystemet eller på egen hand. Det var vad folkrörelsernas folkbildade kämpade för. Låt oss ta vara på dem. Leve bildningsidealet!