Efter Sifos mardrömssiffror för Socialdemokraterna haglar jämförelserna med tiden strax innan Håkan Juholt tvingades lämna som partiledare. Men till skillnad från vintern 2012 kan S låga opinionsstöd inte härledas till partiledarens personliga skandalregister. Visserligen är förtroendesiffrorna för Stefan Löfven oroväckande låga, han är dessutom – till skillnad från Juholt – statsminister. Löfven är ingen stark ledare. Utåt sett ger han fortfarande, efter snart fyra år som partiledare och ett och ett halvt år som statsminister, ett osäkert intryck. Han famlar efter ord och flackar med blicken. Det saknas alltjämt statsmannaskap hos den gamle Metallbasen. Å andra sidan är han sympatisk och låter inte sitt privatliv spela huvudrollen, vilket Juholt dessvärre lät hända. För att tala klarspråk: Juholt var en katastrof – det är för mycket att säga om Löfven.
Är det en tröst för Socialdemokraterna att 23,2 procent inte bara kan skyllas på Löfven? Knappast. Partiet får sin bottennotering och förlorar platsen som Sveriges största i en tid då S dessutom befinner sig i sin favoritposition: regeringsställning. Regeringsdugligheten har varit Socialdemokraternas styrka, nu svajar den betänkligt. Tillsammans med sin regeringspartner Miljöpartiet skrapar S inte ens ihop 30 procent. Lägger vi till Vänsterpartiet, som gjort en rejäl uppryckning sedan valet, blir summan för det rödgröna blocket 37,2 procent. Det är mycket svagt.
Alliansen drar ifrån och får tillsammans 42,8 procent. Moderaterna ökar mest med 3,5 procentenheter, men också Centerpartiet och Kristdemokraterna går framåt. Endast Liberalerna backar bland de borgerliga. Stödet till Sverigedemokraterna tycks ha avstannat, och partiet som varit uppe och nosat på 20 procent nu backar något och landar på 18,2 procent.
Vad beror Alliansframstegen på? Förmodligen att de borgerliga blivit tydligare i den mest omdiskuterade frågan just nu: flyktingkrisen. Dessutom på olika sätt, en lyx som Alliansen i opposition kan unna sig och dra nytta av. Moderaterna är för de gränskontroller som regeringen infört. Dem är Centerpartiet emot, och fortsätter att driva den öppna linjen. Kristdemokraterna har haft den hårdaste retoriken och gjort en del populistiska utspel såsom hårdare straff och utvisning för dömda brottslingar. Skillnaderna inom Alliansen tycks gå hem hos väljarna. Nu möts de tre partierna i och med M-förslaget att göra inskränkningar i rätten till välfärdstjänster för nyanlända. Det skänker nödvändig trovärdighet och tillsammans med opinionsläget stärker det förutsättningarna för en gemensam satsning för Alliansen 2018.
Om inte förr. Muf har sällat sig till den moderata skara som anser att de borgerliga redan nu, med SD:s stöd, ska fälla den historiskt svaga regeringen. Partiledare Anna Kinberg Batra håller dock emot och det är nog klokt. För att få bästa genomslag för politiken – om det nu är målet – gör Alliansen rätt i att ligga lågt, jobba fram sina egna förslag och gå regeringen till mötes i de frågor där den borgerliga politiken kan få utrymme. Det verkar vara en bättre strategi för Alliansen inför nästa val. Vänsterpartiet växer visserligen i periferin, men kommer knappast att utgöra något reellt hot så länge som Löfven inte tvingas i armarna på Jonas Sjöstedt. Därtill ger tiden fram till valet AKB möjlighet att putsa på sin ledarroll, som är starkare än Löfvens men långt ifrån fulländad.