En färsk rapport från tankesmedjan Frivärld belyser hur den ryska regimen bedriver ett omfattande informationskrig mot den före detta Sovjetrepubliken i Baltikum. Det handlar om att misskreditera och störa Litauens relationer med EU och Nato, delegitimera landets nationella historia och dess frihetskamp, binda upp inflytelserika personer i ekonomiska nätverk genomsyrade av den ökänt korrupta ryska affärskulturen, göra Litauen än mer beroende av Rysslands redan starka ställning på energi- och infrastrukturområdet, etc.
Målet är inte svårt att räkna ut: att undergräva Litauens självständighet och förvandla landet till vad som i praktiken måste betecknas som en rysk vasallstat. Ungefär som i fallet Ukraina, men under något mindre spektakulära former. Aggressionspolitikens syften är likafullt densamma.
Även mot oss finns tydliga tecken av informationskrig från Kremls sida, vilket också påpekas i Frivärlds rapport. Svartmålningen av utrikesminister Carl Bildt, som varit en av Rysslands tuffaste kritiker i Ukrainakonflikten, bär syn för sägen. Han har bland annat i den ryska propagandan påståtts vara CIA-agent och att drivas av revanschbegär för Karl XII:s nederlag i Poltava. Fientliga skildringar av Sverige som dekadent och i moralisk upplösning är heller inte ovanliga.
Rena hot har även förekommit. Nyligen varnade det ryska utrikesdepartementet för "farliga, negativa förändringar" om Sverige (och Finland) skulle söka medlemskap i Nato. Avsikten här är knappast lika långtgående som gällande Litauen eller några andra tidigare delar av Sovjetimperiet. Kreml strävar snarare mot att passivisera oss, göra Sverige till en tyst och undfallande nation i Rysslands skugga.
Men aldrig att får vi låta Sveriges suveränitet sakta vittra bort och prisge vår framtid till en främmande stormakts intressen, eller låta några av Sveriges grannar gå ett liknande öde till mötes. Rysslands ambition att dominera Östersjön är uppenbar, vilket är en utmaning mot oss alla. Därför är Litauens sak vår. Därför är det nödvändigt att vi tar gemensamt säkerhetspolitiskt ansvar i vårt närområde. Vilket inkluderar en stärkt försvarsmakt som väcker respekt, och som visar att vi både kan och vill hävda vår integritet i en orolig tid. Trots mycket politiskt snack lämnar dock Sveriges militära kapacitet åtskilligt övrigt att önska. Vem vinner på det?