Christian Dahlgrens ledare i Corren i torsdags (8/12) leder till fler reflektioner. I samband med att tryck- och yttrandefrihetens 250-års jubileum lyfts fram som något av demokratins grundpelare konstaterar Dahlgren att den sekellånga svenska demokratin har börjat få märkbara ålderskrämpor.
Med stolthet proklameras det i riksdagens informationsmaterial att all offentlig makt ska utgå från folket. För att folket skulle bli delaktiga i den demokratiska processen bildades politiska partier. Där kunde man bli medlem och kämpa för de idéer som man trodde var bäst för Sverige.
De politiska partiernas roll i vår svenska demokrati är också populära att dra fram i högtidstalen. Men med allt färre medborgare som blir medlemmar, tappar partierna legitimitet i den demokratiska processen. Idag en siffra runt tre procent av medborgarna som är medlemmar i något politiskt parti. De flesta är passiva. I praktiken kanske hälften eller bara en procent av medborgarna som tar fram valsedlar och filtrerar vilka som får lov att ställa upp till val.
Den långa trenden av att allt färre blir medlemmar i våra politiska partier visar på ett minskat intresse att aktivera sig i en levande demokrati. Partiernas allt mer pliktskyldiga intresse av att värva medlemmar visar också att intresset uppifrån är litet att aktivera nya och fler medlemmar. Ju färre medlemmar desto mer lättkontrollerade partiorganisationer. Medlemsavgifterna var förr avgörande för partiernas verksamhet men inte längre. Partiverksamheten är idag huvudsakligen skattefinansierad utifrån valresultat och bygger inte på antalet partimedlemmar.
Paradoxalt nog har partiernas, eller snarare partiledningarnas, makt ökat samtidigt som antalet medlemmar rasat. Den svenska demokratins högborg, vår riksdag, har urholkats på den makt som borde vara självklar. Riksdagsgrupperna är toppstyrda av partiledningarna med partiledaren i spetsen.
Man kan då undra vad ett enskilt folkvalt riksdagsmandat spelar för roll. Mitt svar är – i det närmaste ingenting, såvida man inte oreflekterat står i ledet för ordermottagande från partiledningen. Mandatet, med den praxis som utvecklats, stämmer inte överens med den position, ansvar och befogenheter lagen beskriver. Den enskilde ledamoten får inte de reella möjligheterna att utöva och förvalta det förtroende som väljarna gett den folkvalda, och som grundlagen förestavar att det ska vara.
Decemberöverenskommelsen (DÖ) är det mest flagranta övergreppet. Partiledare, som representerar mindre än tre procent av väljarna, gör överenskommelser över huvudet på de folkvalda om hur de ska rösta. DÖ föll sedan på eget grepp men tillåts på rent trots ändå förhärska politiken som om inget hänt.
När yttrande- och tryckfriheten nu firas i riksdagen arbetar de flesta av ledamöterna under förhållanden få känner till. För oss moderater gäller att nationella debattartiklar ska godkännas av tjänstemän anställda av partiledningen, alla motioner ledamöterna skriver ska först godkännas av tjänstemän och gruppledning, för interpellationer och skriftliga frågor gäller samma ”regler”.
Samtidigt som riksdagen hyllar yttrandefriheten gäller helt andra regler för riksdagens interna arbete. Det är hög tid för en demokratireform när det gäller riksdagen och våra politiska partier.