Fram till nyligen har det varit Moderaterna som huserat motståndet mot decemberöverenskommelsen. Det beror, enligt riksdagsledamot Finn Bengtsson (M), på att hans parti var det enda i Alliansen som inte förankrade beslutet i riksdagsgruppen innan det togs (Corren 13/5).
Moderaterna håller partistämma nästa vecka och på bordet ligger inte mindre än sju motioner som kräver att partiet överger alternativt förhandlar om DÖ. En är undertecknad Bengtssons eget östgötaförbund, som körde över förbundsstyrelsen i frågan.
Men när frågan dök upp på Centerstämman för två veckor sedan, gick de två motionerna om yrkande på utträde ur DÖ tämligen obemärkt förbi.
Inom de mindre Allianspartierna har det alltså varit rätt lugnt. Tills nu. Inför rikstinget i dag har flera kristdemokrater börjat skruva på sig och uttalat protester mot DÖ. Bland andra KDU:s Sara Skyttedal, Sveriges förmodligen mest välkända ungdomsförbundsordförande, och EU-parlamentarikern Lars Adaktusson. I stämmohandlingarna finns fyra motioner som yrkar att KD överger DÖ. Mot dem står partistyrelsen. I ryggen har Ebba Busch Thor sina föregångare Göran Hägglund och Alf Svensson, vars åsikter fortfarande väger tungt för kristdemokrater runt om i landet.
Folkpartiet håller inte sitt landsmöte förrän i slutet på november. Det återstår att se om en upprorsstämning hinner infinna sig även inom FP till dess. ”Om något parti lämnar överenskommelsen går Sverige snabbt till nyval”, kommenterade partiledare Jan Björklund KD:s förehavanden (DI 7/10).
Fast så behöver det faktiskt inte bli.
När DÖ slöts stod förvisso ett extra val inför dörren – utlyst av en statsminister som skakade av frustration över en förlorad budgetomröstning. För oss som bara såg politiska och ekonomiska kostnader med ett nyval, framstod DÖ som en lyckosam flyktväg. Alliansen hade ändå förlorat valet men vägrade hårdnackat att splittra sin fyrklöver för att alltjämt framstå som det säkrare regeringsalternativet.
Nu har snart ett år passerat. Situationen har förändrats, mognat. Trots DÖ har Allianspartierna, om än tillfälligt, delat upp sig och lagt varsin skuggbudget. De skiljer sig åt på detaljnivå, men i grund och botten är inriktningen densamma. Det skulle förmodligen inte kosta särskilt mycket för något av partierna att åstadkomma en gemensam kompromiss. Till dess är det vettigt att partierna utvecklas på respektive håll. Det kommer att resultera i nya förslag och stuns i ett kommande valmanifest för Alliansen 2018 – eller när det än blir.
En annan vinst med de separata borgerliga budgetarna är att DÖ inte krävs för att regeringens ska gå igenom. Även om SD skulle få för sig att rösta på Moderaternas budgetmotion, skulle det inte räcka mot regeringsunderlaget S + MP – som alltså inte behöver ha Vänsterpartiet med sig. Se där, vilken storvinst!
Det är viktigt att de borgerliga partierna visar enighet kring att Alliansen närhelst kan ta på sig regeringsansvaret. Men DÖ verkar fördummande på svensk politik, med bieffekten att partierna inte får rösta på sin egen budget som tydligaste vansinne. Sverige måste kunna styras, också av minoritetsregeringar. Att det inte gick i förra hösten berodde på en hämndaktion signerad SD. Emellertid, att Alliansföreträdarna och deras väljare ska betala ett sådant högt pris för stabilitet har tappat all rimlighet.