”De kommer på helgerna, på natten när de har druckit sprit.”
Det säger Giorgio, EU-migrant och boende i det tältläger i Linköping som vid flera tillfällen blivit utsatt för trakasserier. Tre bilar med fulla män som skrek, slängde flaskor och sparkade på tälten. En smällare ska ha kastats in i ett tält. Nu är händelserna polisanmälda och bevakningen kring sovplatserna kommer att förstärkas, enligt polisen (Corren 30/9).
Självklart måste polisen skydda dem som bor i tälten. Det är inte acceptabelt att i det svenska samhället utsättas för våld eller hot. Men EU-migranternas närvaro i Linköping och på andra platser i landet har fått fler och fler människor att ställa frågan; vad är tillåtet i Sverige.
I förra veckans Uppdrag Granskning besökte journalisten Janne Josefsson Högfors i Västmanland. Ortens invånarantal på hundra personer har fördubblats av EU-migranter, som antingen hyr lägenheter i fallfärdiga hus eller ställer upp tält och husvagnar granne med de fast boende på orten. Sopor samlas på hög och den intilliggande skogen används som toalett. I ett fall har en familj flyttat in i ett torp som de betalar hyra för till en man som inte är torpets rättmätige ägare. Frustrationen i byn ökar för var dag som går.
I Malmö har ett stort läger vuxit upp där det enligt uppgift från en av dem som bor där huserar omkring 400 personer i husvagnar, tält och skjul utan tillgång till vatten. Häromdagen kom beskedet att lägret får vara kvar efter att miljöförvaltningens boendeförbud underkänts, men saken kommer att överklagas till mark- och miljödomstolen. Samtidigt pågår en polisutredning om olaga intrång. Marken som lägret ligger på är nämligen privatägd och markägaren har inte gett tillstånd till migranterna att bosätta sig där.
Hur kan det få fortgå? Migranterna är EU-medborgare och har rätt att uppehålla sig i Sverige i tre månader. Men i den rätten ingår inte ockupation av privat mark. Här måste myndigheterna agera mycket tydligt. Migranternas närvaro och levnadsförhållanden har lett till en hemskt polariserad debatt. Situationen förvärras för var dag som den av statsminister Stefan Löfven utlovade handlingskraften uteblir.
EU-migranterna har satt fingret på Systemets svaghet. Från statligt håll viftas saken bort som en kommunal angelägenhet, men inte ens en stor kommun som Malmö klarar av att hantera det. Hur ska då lilla Högfors i Ljusnarsbergs kommun göra det? Här behövs nationella direktiv som säger att äganderätt och miljölagstiftning ska respekteras, liksom människors behov av hjälp och vägledning. Barbro Hedvall belyser i sin kolumn problemet med att viktiga samhällsåtgärder lastats över på kommunerna. Hur det kan leda till förvirring, inkonsekvens och i värsta fall handlingsförlamning.
Under tiden växer människors ilska och vanmakt. På ett möte i en föreningslokal i Högfors sitter byalaget runt ett bord, dricker kaffe och för ett sansat samtal. Någon påpekar att på andra håll, när andra drycker intas och samtalet inte går lika besinningsfullt till, kanske folk till slut får för sig att ta saken i egna händer när de märker att ingen annan gör det.
Alltså just det som har hänt i Linköping. Så här kan det inte få fortsätta.