Det svenska bidragssystemet för organisationer som är etniskt eller religiöst definierade har diskuterats i omgångar. Inget tyder på att en borgerlig regering skulle bete sig annorlunda än den nuvarande i den frågan. Detta trots att kritiken bland annat vittnar om är en minst sagt märklig attityd till hela bidragsystemet.
Kontroller och uppföljningar på hur pengar använts eller vad olika verksamheter ägnar sig åt tycks mer eller mindre ha uteblivit.
Naturligtvis väcker det frågan vad det beror på att det inte utförs fler och bättre kontroller på hur bidrag används? Det är ju trots allt skattebetalarnas pengar som myndigheter har fått ansvaret för att vidarebefordra till de olika organisationerna.
Orsaken kan vara brist på personal eller på rutiner som inte ger utrymme för sådana kontroller. Men samtidigt säger de uteblivna kontrollerna en hel del om attityden som byggt upp systemet.
Bland annat har bidragens syfte varit att fostra de nyanlända in i svensk myndighets- och föreningskultur. De ska helt enkelt lära sig fylla i blanketter, anpassas till vad som kan anses vara en demokratisk ordning och lära sig svenska värderingar.
Men om det är ett av syftena och bidrag anses kunna anpassa människor till något slags svenskt förhållningssätt tycks givaren anta att mottagarna är lika ryggradslösa som dumma i huvudet. För med en rimlig respekt för den mänskliga naturen borde det vara självklart att det inte finns någon garanti för att människor använder pengar rätt eller gör vad som kan förväntas av dem bara för att de kan fylla i en blankett och strö ansökan med nyckelord.
Tvärt om visar bland andra Sofie Löwenmark, i återkommande granskningar av hur olika organisationer använt pengarna, att de i en rad olika fall helt enkelt lurar systemet.
En central tanke som kanske skulle förändra bidragssystemets förhållningssätt till mottagarna är att tänka på varifrån pengarna kommer. Föreställningen att bidragen kommer från staten är missvisande och kan vara en orsak till den dokumenterade respektlösheten mot bidragen som vissa organisationer visat.
Bidragen till de olika organisationerna kommer nämligen från andra medborgare. Pengarna går visserligen genom det statliga bidragssystemet, men de kommer ursprungligen naturligtvis från skattebetalare som i allt väsentligt jobbar hårt för att kunna betala skatt. Resultatet blir att pengar tas från vissa medborgare och ges till andra som i vissa fall kastar bor dem på dumheter eller helt enkelt använder pengarna till att sprida förakt mot dem som faktiskt finansierar deras verksamhet.
Inget parti ger intryck av att ha insett hur problematiskt systemet är. Ännu mindre har någon uttryckt en idé om hur systemet bör förändras. Tystanden är svår att förstå på något annat sätt än att ingen tänker ändra på det. Det i sig säger en hel del om hur Sveriges regeringar förhåller sig till de skattemedel de av medborgarna fått förtroendet att förvalta.