Dubbla budskap och bristen på problemorienterad fantasi genomsyrar ständigt beslut som fattas av politiker och myndighetspersoner. I högstadieskolan Bikupan i Lessebo har ett bönerum inrättats för att tillgodose ett önskemål från skolans muslimska elever. Veronica Wilhelmsen som är lärare på skolan menar att bönerummet kommer förbättra elevernas närvaro.
Juristen Frida Ericmats Rutgersson från Skolverket anser inte att beslutet nödvändigtvis bryter mot skollagen om det är elevernas initiativ, men påpekar att religiösa symboler inte får förekomma i skolan.
Det är svårt förstå beslutet på något annat sätt än att vissa elever anses behöva löfte om religionsutövning som incitament för att följa den lagstiftade plikten. Det betyder för det första att nämnd lärare och Skolverket tydliggjort att vissa människor i Sverige inte kan följa svensk lag utan att särbehandlas.
För det andra tycks religiösa symboler utgöra problem men inte religionsutövningen. I detta fall betyder det att varken läraren eller Skolverket ser slöjan eller hijab som religiös symbol. Eller så är avsikten att förbjuda slöjan i bönerummet.
Beslutet tycks vara resultatet av en föreställning om att inget förändrats i Sverige de senaste 40 åren. Då baserade nämligen små invandrade religiösa grupper nästan uteslutande sin kulturella erfarenhet på en minoritetsstatus. Den svenska majoritetsstatusens dominansposition utmanades således aldrig och integrationspolitiska åtgärder kunde både erbjuda särlösningar och ekonomiskt stöd till att upprätthålla minoriteters etniska eller religiösa särart.
Den nya situationen kräver däremot ett nytt sätt att tänka. Eftersom grupperna är större och ofta med en annan kulturell erfarenhet är det viktigt att tidigt tydliggöra vad Sverige är för land och samtidigt att de som kommit hit nu har en annan status. De är nu i minoritet och i Sverige har minoriteter rättigheter, men inte någon dominansposition.
Visserligen kan alla former av religionsutövning förbjudas om syftet är att tillfredsställa ett svenskt nitiskt behov av sekulärt majoritetsförtryck. Det skulle dock vara en minst sagt dålig introduktion i den svenska sekulära demokratin.
Däremot skulle eleverna kunna erbjudas ett bönerum fullt med religiösa symboler och böcker. Rummet kan utsmyckas med gamla och nya testamentet, koranen, krucifix och buddhastatyer eller vad kunskap och fantasi kan ta fram. Eleverna skulle informeras om att i Sverige råder religionsfrihet och jämställdhet vilket innebär att alla religioner har samma status och är underordnade den sekulära demokratin. Därmed kan rummet utnyttjas av alla oavsett kön och endast på raster som ett alternativ till andra sysselsättningar.
Därtill kan skillnaden mellan majoritetsförtryck och skyddet för minoriteter i en demokrati tydliggöras. Enkla åtgärder skulle därmed i ett tidigt skede lära elever från en kultur där deras majoritetsstatus fallit sig naturligt, att situationen nu är annorlunda. Den som vill bli svensk medborgare vill sannolikt veta vad det är för villkor som gäller i Sverige. Den kunskapen förmedlas inte genom förvirring och dubbla budskap.