Linköpingsbon Finn Bengtsson (M) är inne på sin tredje mandatperiod som riksdagsledamot. Sedan decemberöverenskommelsen (DÖ) slöts mellan regeringen och Alliansen har Bengtsson blivit rikskänd frontfigur för motståndet mot den. Vid Moderaternas förbundsstämma i Östergötland bifölls Bengtssons motion, om att DÖ bör överges, med ¾ majoritet och kommer att skickas till den stora partistämman i höst.
Finn Bengtsson och jag har stämt träff klockan tio på ett kafé i Linköping. Kvällen innan får jag ett mejl om att han blivit blixtinkallad till ett telefonmöte med partistyrelsen klockan nio. Vi skjuter på vår träff för att han ska hinna med mötet, som visar sig handla om partiledare Anna Kinberg Batras och arbetsmarknadspolitiske talespersonen Elisabeth Svantessons utspel samma dag om tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring.
Tidpunkten från partiledningen är väl vald. I helgen ska flera moderata länsförbund hålla stämma och bland annat behandla frågan om DÖ.
- Det här är en skenmanöver som ska överskugga Skånedistriktets stämma imorgon, säger Finn Bengtsson rättframt.
Han har aldrig skyggat för att säga vad han tycker. I politiken är det inte alltid den smartaste vägen att gå – karriärmässigt.
- I riksdagsgruppen finns en del unga män som vill ha guldstjärna av Anna Kinberg Batra och som inte drar sig för att kalla mig dum i huvudet på våra möten. Men det är inte ”budbäraren Finn Bengtsson” som Anna behöver oroa sig över. Jag lägger ingen prestige i detta.
Bengtsson säger att han i alla fall tänker sluta efter den här mandatperioden.
Hans demonstrativa motstånd mot DÖ bottnar i framför allt två saker: 1. Att överenskommelsen inte förankrades i partiet, och 2. Att partiet kräver strikt lojalitet från riksdagsledamöterna.
- Hade överenskommelsen förankrats i riksdagsgruppen och jag fått chansen att där och då säga min mening och att jag inte tycker att den är bra, hade jag agerat annorlunda mot vad jag gör idag.
Inom Moderaterna säger man att DÖ inte hann förankras. Konstigt nog hanns det med i övriga Allianspartier. Folkpartiet hade tre möten om saken, enligt Bengtsson.
DÖ ger upphov till flera konflikter. Dels mellan det grundlagsskyddade personliga mandatet för varje riksdagsledamot och partiets arbetsordning som kräver lojalitet med gruppmajoriteten. För Finn Bengtsson handlar det även om lojaliten mellan partiledningen och Östergötlands stämmobeslut, samt mellan partiledningen och dem som röstat fram honom.
- Om jag inte ger röst åt mina väljare, vem är det då jag sviker?
- Nu lägger vi en bra budget – som vi inte får rösta på. Det är absurt.
DÖ föreskriver att Allianspartierna lägger ner sina röster när deras budget ställs mot regeringens.
Det är följden av att Sverigedemokraterna i höstas frångick budgetpraxis och röstade på Alliansens budget, som därmed fällde regeringens. SD lovade att göra detsamma med alla regeringar som inte hörsammar deras krav på minskad invandring.
Många moderater ute i landet, inte minst i det kritiska Skånedistriktet, kopplar samman kritiken mot DÖ med möjligheten att samarbeta med SD i vissa frågor.
Att samarbeta med SD är inget som Finn Bengtsson förespråkar.
- Det är ett enfrågeparti och när man ser hur de uttalar sig rasistiskt i debattartiklar och hur de beter sig internt mot sina egna. Det skulle aldrig tolereras i något annat parti.
Han ser en annan bisarr, teoretisk konsekvens av DÖ - som förhoppningsvis aldrig besannas: Alliansen kan tvingas lägga ner sina röster mot en SD-budget.
Men vad är alternativet till decemberöverenskommelsen? När den slöts stod nyval för dörren.
- När hans budget föll skulle Stefan Löfven ha gått till talmannen och sagt att ”det här går inte”. Istället meddelade han i affekt att nyval skulle utlysas. Vi kunde ha tvingat honom att gå till talmannen genom ett misstroendevotum, men det gjorde vi inte. Det gjorde däremot SD senare, men då var det inte läge att rösta med dem. Då hade vi följt deras agenda – inte vår egen.
DÖ är skriven blixtsnabbt på 4 500 tecken.
- Jag lovar att jag har lagt ner mer tid på att formulera en debattartikel, säger Finn Bengtsson och menar att man inte i något annat sammanhang skulle kunna komma med ett så galet förslag utan förankring - och sedan inte gå på pumpen.
Partistyrelsen står bakom DÖ, men fick se överenskommelsen 45 minuter innan den skulle klubbas. Beatrice Ask var ”fly förbannad” och sade att det var sista gången hon röstade igenom något som hon inte kunde påverka, avslöjar Bengtsson.
Han målar upp scenariot att om Alliansen vinner valet 2018 avgår Löfven inte bara som statsminister utan även som partiledare. Nya, hungriga socialdemokrater kommer i ledande positioner. Kommer de att hedra DÖ för att deras föregångare gjorde det i regeringsställning?
- Det är en lose-lose-situation. Vinner Socialdemokraterna igen och Sverige får sammanlagt åtta år med vänsterstyre riskerar mycket av det Alliansen ändrade på under vår tid vid makten att bli bortspolat.
Egentligen är det toppstyrningen han vänder sig mest emot.
- Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé var marionetter till Fredrik Reinfeldt. Decemberöverenskommelsen är hans verk.
Reinfeldt beslutade om och beställde skrivelsen – av Bengtssons östgötakollega Andreas Norlén, som ofta ses försvara överenskommelsen.
Anna Kinberg Batra borde ta kommandot och erkänna misstaget. Partiet skulle bära fram henne och hon skulle ha skapat sig en egen, handlingskraftig plattform, bedömer Bengtsson.
Men då måste hon sluta vara ”Fredriks flicka”.
- Skulle partiledningen inte göra något innan stämman och det här vansinnet får fortsätta fram till dess, kan det bli en kabinettfråga. Då blir Anna inte långlivad. Det är synd för hon är en kompetent person.
Taktiken, som partisekreteraren Tomas Tobé och ledamöterna som går hårt åt Bengtsson i riksdagsgruppen tänker sig, är att DÖ går i flera steg. Den vänstervridna politiken ska skrämma folk från S och tillbaka till Alliansen.
Det är ett högt spel – med Sverige som insats.
- Vi som är uppväxta under S-hegemonin vet att vänsterpolitiken bedrevs med salamiprincipen; en tunn skiva åt gången, tills vi var framme vid löntagarfonder. Då började folk ruska på sig och inse att det här är socialism. Ditintills hade de tolererat ”de små stegens förbannelse”.
De unga som levt hela sina liv inom politikens väggar, har inga erfarenheter av vilken påverkan och skada den kan göra i människors vardag.
Många hade nog förhoppningen att regeringen, nu när Alliansen gjorde en sådan stor uppoffring, skulle anpassa sin politik åt det borgerliga hållet. Det har istället blivit tvärtom och Jonas Sjöstedt (V) har fått mycket stort inflytande.
- Ja, det blir fel på fel. Vallöfte på vallöfte sviks. Och S ignorerar tillkännagivanden som vi gör. Men jag menar att vi kan komma ur överenskommelsen genom att hänvisa till Löfvens löftesbrott.
- Jag har pratat med civilminister ArdalanShekarabi flera gånger. Han vill inte ha vinstförbud, men det är eftergiften till Sjöstedt. Det vore en enorm förlust för Sverige och för valfriheten. Valfriheten kräver alternativ. Ett vinstförbud skulle slå undan benen på en hel sektor.
Finn Bengtsson, själv läkare, tar Privatläkarföreningen som exempel där 49 procent är kvinnor och cirka 95 procent av mottagningarna har färre än 20 anställda. Samtidigt skapas 4 av 5 nya jobb i små företag. Vad säger den ekvationen?
- Det sägs att det ska vara ”lätt” att styra Sverige. Varför då? Varför ska det vara lätt? Regeringarna blir allt svagare men makten förskjuts allt mer åt regeringens håll från riksdagen. Det är ett demokratiskt problem.
Surrade inte S fast sig vid MP för fort?
- Det MP som är nu skiljer sig från det som Maria Wetterstrand styrde och som Mikaela Valtersson var ekonomiskpolitisk talesperson för. Nu har de lämnat partiet. MP står nu vänster om S.
Partistämman sammanfaller med höstbudgeten. Då blir det skarpt läge och partiledningen kommer inte undan frågan. Bohuslän, Jämtland och Norrbotten har som Östergötland röstat för att decemberöverenskommelsen ska rivas upp. Flera andra förbund har diskussionen uppe på dagordningen. I helgen röstade dock Skånedistriktet med ganska knapp marginal för DÖ, liksom Dalarna.
Fram till 2018 överlever regeringens budget eftersom Allianspartierna lägger fyra individuella motioner. Budgeten 2018 kommer dock precis som 2014 att vara en gemensam Alliansbudget som de borgerliga går till val på – något som Finn Bengtsson tycker är bra.
Men då blir DÖ än mer absurd då riksdagsledamöterna inte får rösta på den budget som de själva går till val på.
Det tänker dock Finn Bengtsson göra – redan i vår.