Så tvingades Leif Östling att kasta in handduken. ”Sveriges företagare måste med full kraft kunna argumentera för ett bättre företagsklimat, där skatter och avgifter är en viktig del, utan att störas av eventuella debatter om min person”, lät han hälsa i ett pressmeddelande om sin avgång.
Uppenbart är att Svenskt Näringsliv inte pallade att backa upp sin ordförande, utan istället hukande och skotträdda såg det bäst att vinka ut honom genom dörren. Patetiskt. Det är som ett återfall i det sena 60- och tidiga 70-talets ryggradslösa ängslighet, då både näringslivet och borgerligheten vek ner sig för den politiska vänsterns problemformuleringsprivilegium.
Mönstret i ”affären” Östling förskräcker på ett liknande sätt.
Han gjordes till måltavla av statstelevisionen som någon slags moraliskt dubiös person. På vilken grund? Han hade fullt lagligt värnat sin privata, förvärvade egendom genom skatteplanering utomlands. Han ifrågasatte i kärnfulla ordalag vad han egentligen fick för pengarna som betalats till den svenska fogden.
Därmed ställdes i blixtbelysning den problematiska kombinationen av vårt hårda skattetryck och hur de offentliga systemen brister i återleverans. På ett djupare plan handlande det om relationen mellan det kreativa och skapande Sverige kontra det kontrollerande och bevakande. Såväl sakligt som ideologiskt ingen helt bekväm diskussion för kollektivisterna på statsmaktens kommandohöjd. Direkt gick drevet igång.
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fördömde, likaså statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson utmålade rent av Leif Östling som en samhällsfara. Något annat var knappast att vänta från det skattehungriga regeringspartiets folk. Men att ledande borgerliga företrädare som Jan Björklund, Annie Lööf och Ulf Kristersson svansade efter i mobben?
Symptomatiskt ekar även eftergivenhetens opportunistiska ynkedom bland Svenskt Näringslivs representanter.
”Hans uttalande provocerar väldigt många svenskar och skapar också en klang i samtalsklimatet som inte är önskvärd”, säger styrelseledamoten Maria Mattson Mähl om sin ordförandes sorti.
Men kanske var Leif Östlings provokation exakt vad som behövdes? Hade borgerligheten samlats bakom honom istället för att fly fältet kunde vi fått en spänstig, välbehövlig debatt om sånt som äganderättens fundamentala betydelse, vikten av ett rimligare skatteuttag, att staten inte implicit får betrakta alla medborgarnas ihoparbetade pengar som systemets, att politiker och förvaltning måste använda offentliga medel effektivare och med större respekt, och så vidare.
Den chansen försatte man. Kurage, kompass och självförtroende saknades. Möjligen inte förvånande med tanke på den bleka oppositionspolitik som Alliansen bedrivit under hela denna förlorade mandatperiod.
För Svenskt Näringslivs del kan man bara önska att organisationen, precis som blev fallet på den gamla SAF-tiden, rycks upp ur sin defaitism av någon opinionsbildande tuffing i stil med Curt Nicolin.
Han provocerade definitivt många och skapade en klang i samtalsklimatet som bidrog till att Sverige utvecklades i friare, liberalare och företagsvänligare riktning på 80-talet.
Vad hände med den kampglada nicolinska andan?