Skallmätning var populärt kring förra sekelskiftet. Ett särskilt index uppfanns för att dela in människor i långskallar och kortskallar. Denna kategorisering ansågs viktig för att kartlägga och värdera rikets invånare avseende härkomst, rasrenhet och sociala anlag.
I politiska och akademiska kretsar fanns en stark oro över degenerationsfaran, vilken på sikt hotade att bryta ner nationen. Det gällde att skydda folkmaterialet från inflytande av dåligt blod och undvika att samhällskroppen förgiftades av mindervärdiga element (av såväl inhemsk som utländsk art). Den vetenskapliga forskningen måste intensifieras så att erforderliga åtgärder kunde sättas in.
1922 beslöt därför riksdagen i bred enighet att inrätta ett statligt rasbiologiskt institut vid Uppsala universitet, med den sedermera herostratiskt ryktbare Herman Lundborg som förste chef.
Detta mörka kapitel i svensk historia kunde man ju hoppas vara för evigt diskrediterat, skambelagt och djupt begravt i förflutenhetens avskrädeshög.
Men icke. Skallmätarna är tillbaka.
Rasbiologin har gjort comeback i inverterad form genom vår tids modeideologi: identitetspolitiken med dess rasifieringsteorier. Åter flammar besattheten kring människors kollektiva egenskaper som indelningsgrund för att nå ett bättre samhälle.
Denna gång är det inte den radikala högern som driver på, utan den radikala vänstern. Avsikten är nu inte som förr att diskriminera sig fram till lyckans land.
Tvärtom är siktet inställt på att bekämpa det föregivet allomfattande strukturella diskrimineringsförtrycket av olika minoriteter, som anses vara den stora lömska förgiftningsfaran i dagens västerländska samhällskropp.
Metoden för att synliggöra problemet och kunna sätta in åtgärder är isande bekant.
På Vänsterpartiets kongress i helgen röstade ombuden för att svenska staten, via SCB, måste börja klarlägga rikets invånare avseende hudfärg, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung och trosuppfattning. Att SCB meddelar att sådan insamling av statistiska ”jämlikhetsdata” råkar strida mot gällande lagstiftning spelar tydligen ingen roll.
Ändamålet helgar medlen, ty det är ju en ”god” variant av statlig lång- och kortskallemätning det är frågan om.
Så möter den urspårade antirasismen och den gamla traditionella rasismen varandra. Människans unika individualitet erkänns inte, eller har i vart fall underordnad betydelse.
Istället ska hon främst identifieras och bedömas utifrån en fastlagd ideologisk mall för grupptillhörighet - som det avgörande för hennes väsen var pigmentet, könet, den sexuella preferensen, gudstron, blodets härstamning...
En sådan uppfattning är naturligtvis motbjudande, falsk, primitiv, ocivilisatorisk och öppnar - som 1900-talets dyrköpta erfarenheter visat - vägen till helvetets portar.
Motsatsen, den liberala jämlikhetssynen, kan sammanfattas i en enda mening som yttrades vid Lincolnmonumentet i Washington DC sommaren 1963: ”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character”.
Uppenbarligen har Vänsterpartiets medlemmar – i likhet med extremhögerns vulgärnationalister – andra drömmar än Martin Luther King.