Regeringen borde ha medvind. Ekonomin är det fart och fläkt i, påminnande om 80-talets champagnekonjunktur, och arbetslösheten sjunker. Förr om åren skulle det betecknas som en önskesituation för landets sittande ledning när valet stundar.
Men trots att finansminister Magdalena Andersson desperat tryckt gasen i botten med en maxat expansiv budget förblir väljarkåren kallsinnig. Socialdemokraternas risiga opinionssiffror pekar mot en rejäl golvning. Förtroendet för statsminister Stefan Löfven faller. Koalitionspartnern Miljöpartiet riskerar att åka ur riksdagen. Försöken att vända nederlagstrenden genom utspel som duggat tätare än spön i backen har hittills inte hjälpt.
Det måste tära på nerverna. Symptomatiskt är att den rödgröna regeringen redan är i upplösning med bråk inför öppen ridå om invandrarpolitiken. Det skulle normalt sett få Alliansen att segerrusigt gnugga händerna och knappt tro sin smala lycka. Men borgerligheten kan ju heller inte vinna.
Ingen kan vinna när SD blockerar blockpolitiken från att fungera som alla varit vana vid sedan hedenhös. Nog förefaller det märkligt. Om de goda tiderna inte gynnar regeringen, borde de goda tiderna heller inte gynna ett utpräglat missnöjesparti som SD.
Ändå är Jimmie Åkesson på väg att växa sig starkare än han någonsin varit och med råge överträffa sitt valresultat 2014. Väljarna tycks ha en annan syn på de goda tiderna. Politiskt är det ekonomiskt materiella uppenbarligen inte lika intressant som frågorna om invandringen och brottsligheten. Som i övriga västvärlden är även i Sverige en stämning av pessimism och ökad skepsis mot etablissemanget märkbar.
”Folk avskyr eliten. Folk gillar folk som är som folk”, slår Ulf Lundell kärnfullt fast om temperaturläget i sin nyutkomna bok ”Vardagar” (W&W). Helt fel har han inte. Den borgerliga debattören Markus Uvell sammanfattar på onsdagens DN Debatt (30/5) rönen ur sin lika aktuella som högst läsvärda skrift ”Bakslaget - radikalt etablissemang, konservativa medborgare” (Timbro).
Boken baseras på opinionspejlingar i folkdjupet och slutsatsen är att breda väljargrupper är genuint missnöjda med hur samhällseliten fjärmat sig från medborgarnas vardag. Uvell finner ett starkt stöd för uppfattningen att partierna sysslar för mycket med udda symbolfrågor.
Ideologiskt har politiken fastnat i en radikal agenda av normkritik, identitetspolitik, klimatalarmism och en väldigt liberal hållning till invandring. Svenskarna är överlag positiva till ett mångkulturellt samhälle, men drar värderingsmässigt åt ett konservativt håll.
Alltså konservativt i den meningen att politikerna bör fokusera på att pragmatiskt lösa problem i medborgarnas vardagsverklighet, snarare än att ägna sig åt statlig uppfostringsverksamhet och försöka stöpa om samhället efter ideologiska modeåsikter, vanligen importerade från amerikanska universitets vänsterkretsar.
Folk gillar folk som är som folk, helt enkelt. Inte mästrande yrkespolitiker som står och predikar världsfrånvänt uppe i några elfenbenstorn. SD:s frammarsch kan tolkas som ett uttryck för att det får vara nog nu. Det borde utmana de andra partierna att söka bättre markkontakt.