Patrik Sjöberg är förbannad. Riktigt förbannad. I lördagens Expressen levererade han följande salva: ”Föräldrar måste förstå att idrotten skiter i dina barn, det är upp till dig som förälder att närvara och ställa frågor. Kolla upp om klubbarna har en handlingsplan och om de faktiskt använder sig av den. Nu får idrotten vakna”.
Bakgrunden är den förfärande historia som vår forne höjdhoppsstjärna avslöjade i självbiografin ”Det du inte såg”. Boken slog ner likt en bomb 2011. Patrik Sjöberg berättade om hur han som barn utsattes för sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar, den i friidrottskretsar uppburne och hyllade Viljo Nousiainen (1944-1999). Chocken var så stor att många nästan inte kunde tro att det var sant.
Men även andra som i ung ålder tränats av Nousiainen bröt tystnaden. Också de vittnade om liknade fruktansvärda erfarenheter.
2015 sände P3 Dokumentär ett längre radioprogram, ”Patrik Sjöberg och sexövergreppen”, om detta mörka kapitel i svensk idrottshistoria. Programmet finns kvar på SR:s hemsida, lyssna gärna, dock rekommenderas starka nerver. Skakande är ett milt ord för den tragedi som rullas upp och som märkt offren för livet. ”Jag blev bestulen på de här åren. Och det känslomässiga är förstört på grund av det jag blev utsatt för, det är ingenting jag kan ändra på. Jag har svårt för närhet”, säger Sjöberg idag.
Vad hände då efter att hans bok kom ut för sex år sedan? Det har debatterats mycket. Det är ungefär allt.
Enligt en undersökning har omkring fem procent av nutida eller tidigare unga aktiva inom svensk idrottsrörelse drabbats av sexuella övergrepp från sina tränare. Det är Susanne Johansson vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm som gjort studien. Hon konstaterar dystert att idrottsföreningarna i praktiken fortfarande föredrar att nonchalera problematiken: ”För det mesta arbetar man inte alls med frågan. Med det sagt tycker alla att det är en viktig fråga, men det är sällan som det initieras utan att enstaka fall uppdagas” (Expressen 25/3).
Att Patrik Sjöberg är heligt vred över passiviteten är inte svårt att förstå. Många fler borde känna samma ilska. Han har rätt i att trycket från föräldrarna måste öka så att idrottsrörelsen verkligen tar sitt ansvar. Välgörande vore också om klubbarnas privata sponsorer började ställa krav - liksom icke minst de som håller i kranarna med skattepengar till idrotten.
En klubb som inte förmår redovisa seriöst intresse för barnens trygghet i sin verksamhet, ska heller inte ha offentliga bidrag. Uppenbarligen behöver villkoren och kontrollen skärpas.