Finlands arméchef Seppo Tovionen ger fint beröm i Expressen (22/11): ”Det är en av de bästa träningsanläggningarna i norra Europa. Därför har vi alltid varit intresserade av att komma hit och träna”. Och hit, det är Östergötland, närmare bestämt Kvarn vid Borensberg i Motala kommun.
Där ligger försvarets markstridsskola, som nu gästas av finska soldater vilka samövar med svensk trupp för operationer i urban miljö. Krutröken över den östgötska myllan är ett konkret uttryck för 2015 års överenskommelse mellan Sverige och Finland om att knyta tätare militära band, detta som en reaktion på det hårdnande trycket från Ryssland.
Det är givetvis utmärkt att vi vässar den gemensamma beredskapen, allt som kan göras det i avseendet är välkommet. Ändå har det hela drag av symbolpolitik. Våra bägge länder är fortsatt allianslösa. Garantier för att broderfolken kommer att stå skuldra vid skuldra i en konfrontation med den store björnen i öster existerar inte.
Antag att ryssarna hotar Gotland. Vad säger att Finland nödvändigtvis finner det ligga i sitt nationella säkerhetsintresse att gå i krig för vår skull, särskilt om Moskva sänder signaler till Helsingfors att de kan sitta lugnt i båten så kommer inget att hända dem?
Eller ta scenariot med ett ryskt besättande av Åland (demilitariserat sedan 1800-talet): vad talar för att Sverige är villigt att utlösa krigstillstånd för egen del genom att skynda till Finlands hjälp? Ställer man dylika skarpa frågor får det finsk-svenska militärsamarbetet (hur lovvärt det än är) karaktären av en papperstiger. Dessutom har Sverige inte mycket att erbjuda finländarna i militärt bistånd.
Till skillnad från dem har vi ju radikalbantat försvaret och ännu har våra politiker inte funnit det värt att satsa tillräckliga resurser på att återta förlorad förmåga. I förhållande till BNP är försvarsanslagen (1,1 procent) lägst av alla Östersjöländers. Men tänk om riksdagspartierna i denna stund fick en kollektiv lidnersk knäpp?
Plötsligt enas man om att verkligen prioritera värnet av landet i budgeten. En förbluffad försvarsmakt dränks i pengar att rusta Sverige till tänderna med. Tyvärr är det inte möjligt, annat än på sikt.
Anledningen är att systemet blivit så urholkat, främst på personalsidan, att resurserna inte kan tas om hand. Johan Wiktorin, vd i underrättelseföretaget Brqthrough, har gjort följande belysande jämförelse. 1939 var soldatkåren dåligt utbildad och materialbristen omfattande. 1940 reparerade regeringen detta genom att satsa svindlande 11,5 procent av BNP på försvarsmakten (det var ju krig i Europa). Då fanns en organisation intakt som snabbt kunde ge pengarna effekt; träna manskapet, sköta materielen, et cetera.
Nu? Borta.
Alltså har Sverige lyckats hamna i den sämsta av världar.
Vi har ett svagt, underfinansierat försvar som inte kan stärkas inom rimlig tid, eftersom grundorganisationen förfallit till en nivå där den saknar kapacitet att pumpa upp sig. Samtidigt har vi inga allierade, endast till intet förpliktigande förbindelser med USA och Nato - samt Finland. Ryssarna räknar oss till västlägret, utan att västlägret garanterar oss ett dyft.
Skakigt läge? Jo. Men vi kan åtminstone glädjas åt finländarnas goda betyg åt träningsanläggningen i Kvarn.