Det blev en kulturutflykt de luxe jag aldrig glömmer. Förra sommaren, en solvarm julidag, var jag i Vadstena för att se den fina utställningen om prins Eugens Östergötland. På slottet hängde ett trettiotal verk, några inlånade från Waldemarsudde, vilka samtliga skildrade vårt intagande östgötska landskap som denne kunglige konstnär älskade så mycket.
Att i verkligheten få närstudera berömda målningar som ”Jagande skyar” (1930-35) och ”Det regnar på Omberg” (1925) var en sann njutning. Upplevelsen skulle dock strax få vass konkurrens.
På väg åter till Linköping, en bit bortom Motala och Borensberg, råkade jag köra förbi en stor lada intill Göta kanal. ”Museihuset” stod det skyltat på väggarna.
Inte hört talas om innan. Nyfiken som jag är, kunde jag förstås inte låta bli att vända bilen, parkera och kolla.
Oj, oj. Målarprinsen i all ära. Men detta! Det var som att stiga in i Aladdins grotta. Var ska man börja? Mina ögon blev stora som tefat när jag inledningsvis förevisades en samling ultracoola veteranbåtar.
Juvelen i kronan var en högteknologisk motorraritet anno 1929: Sterling Coast Guard Special, 6 cylindrar, 4 separata tändsystem, 300 hästkrafter. Tidigare ägare? Den mytiske finansfursten Ivar Kreuger himself. Motorn hade suttit i hans salongsjakt Loris.
Och sedan, i andra delen av byggnaden, öppnades en väldig skimrande skattkammare av leksaker för mig att gå på upptäcktsfärd i. Jag har inte skådat maken.
Där fanns mängder av dockor. Där fanns oändliga rader av läckra bilar från Dinky Toys, Corgi, Lemeco och allt vad fabrikanterna hette. Där fanns en överväldigade dröm till modelljärnväg, anrikt Märklin, ett helt 1900-tal av olika lok och vagnar som rullade runt på de små spåren. Exempelvis ett komplett lasarettåg för sårade tyska soldater, tillverkat under första världskriget.
Jag fångade upp ett ursnyggt gammalt svart lokomotiv, lyfte det försiktigt och höll i handen vad som på 1930-talet motsvarade en årslön för vanliga knegare. Inga billiga grejer att leka med, precis.
Museihuset i Ljung gjorde mig lyrisk, det erkänner jag utan omsvep. Vilken fantastisk och otippad attraktion mitt på östgötaslätten!
Museihuset är en privat skapelse med Hans Vaernéus som drivande kraft. Han är nu 75 år och vill, vilket Corren berättade igår, dra sig tillbaka. Förgäves har han försökt finna någon att lämna över sitt unika livsverk till.
Intresset Vaernéus mött från Linköpings kommun, länsmuseet och liknande instanser att bistå honom har tyvärr varit svalt. Troligen därför att förståelsen för samlingarnas kulturhistoriska värde och betydelse är ringa. Båtar, motorer, leksaker?
Visst, kanske småkul, men är det verkligen någonting viktigt när allt kommer omkring? Man kan lika gärna fråga sig om det är viktigt med konst och poesi. Vi dör inte utan det.
Men vilken fattig, trist och själlös tillvaro! Med en öppen kultursyn är det inte heller svårt att förnimma poesin i en Sterling Coast Guard Special eller i en tidig, välvårdad Märklinmodell - alls ej väsensskild känslan som ryms i en målning av prins Eugen. Faktiskt!
Tragiskt vore om Museihuset försvann och dess underbara innehåll skingrades. Östergötland skulle förlora en pärla, sällsynt i sitt slag.