Facebookgruppen "Stöd svenska polisen" startade i augusti 2015. Idag har den dryga 150 000 följare och inläggen når miljonen läsare varje vecka. Det är inte kattskit. Utan tvekan kan man tala om en opinionsbildande aktör med betydande potentiella möjligheter att påverka och forma människors uppfattningar i en central samhällsfråga.
Att poliskrisen, som sedan länge är ett flitigt diskuterat faktum, med rätta bekymrar åtskilliga svenskar är inte konstigt. Men att polisen själva betackar sig för "stödet" från denna Facebookgrupp är heller inte underligt.
Budskapet som pumpas ut saknar nämligen alla nyanser och är starkt ensidigt vinklat till att framställa Sverige som vore vi ett land vacklande på randen till den laglösa katastrofens avgrund. Nivån på inläggen i kommentarsfälten är därefter, tonläget är aggressivt och förbittrat, något som uppenbart uppmuntras av gruppens administratörer. Vilka de är och vilken agenda de har kan vi bara gissa, eftersom denna information mörkas.
Utformningen av sidan kan rent av förleda intet ont anande personer till tron att det är något slags av polisfacket sanktionerat forum eller liknande. Ohederligheten i verksamheten är slående.
Vad "Stöd svenska polisen" gör är att kidnappa en fråga med bred folklig angelägenhet och sprida en grovt manipulerad, uppviglande alarmistisk verklighetsbild. Den här sortens opinionsbildning är ett växande fenomen i det digitala medielandskapet och kan få allvarlig inverkan på den demokratiska spelplanen, särskilt i samband med politiska val (sådana tendenser är redan märkbara).
SVT Nyheter har fått utstå kraftigt gissel för sin nyligen inledda granskning av dessa på sociala medier anonyma opinionskanaler (förutom "Stöd svenska polisen" synades en FB-grupp kallad "Rädda vården" med en besläktad dystopisk förkunnelse om ett sammanfallande Sverige).
SVT har bland annat anklagats för klappjakt på icke systemlojala medborgare, försök till kväsning av det fria ordet, etc. Redaktionen har även drabbats av en veritabel flodvåg av hatmejl, inte sällan från rasistiska avsändare. Det säger något om vilken typ av getingbo som SVT rört om i.
Att det är ett viktigt och nödvändigt journalistiskt initiativ är emellertid solklart, om man anser att det öppna samhällets fundament och fortbestånd är värt att värna. Demokratins kärna är yttrande- och tryckfriheten som i Sverige är mycket vidsträckt - men inte gränslös. Varför?
Därför att det fria ordets förutsättning är att det åtföljs av ansvar. Corren har exempelvis från dag ett, när Henrik Bernhard Palmær grundade tidningen på 1830-talet, uttryckt kritiska synpunkter av alla möjliga slag.
Vi har genom åren gett röst åt oräkneliga medborgares åsikter och uppfattningar. Vi har som oberoende organ granskat och speglat samhällsutvecklingen, i stort som smått.
Men detta har skett inom ramen för pressetiska regler, strävan efter objektivitet i nyhetsrapporteringen, meddelarskydd till uppgiftslämnare med känslig information, och en tydlig varudeklaration i den egna opinionsbildningen. Hela tiden med en ansvarig utgivare varpå den publicistiska bedömningen av materialet vilar och som måste stå till svars för varje ord på Correns plattformar.
Detta är totalt väsensskilt mot vad de sociala mediernas ljusskygga opinionspirater sysslar med. De tar inte ansvar för någonting. De vilseleder, hetsar, saboterar det demokratiska samtalet och undergräver ordets frihet genom sitt cyniska missbruk av det.
Om detta måste folk få veta och då måste journalistiken berätta. All heder åt SVT som gör det.