När statsminister Stefan Löfven i somras annonserade idén att byta namn på skolornas höstlov till ”läslov” fick häcklarna julafton i förtid. Och visst, förslaget var tacksamt att driva gäck med. Tror regeringen ens själva på att en simpel etikettsändring skulle vara någon bot mot trenden av svenska elevers fallande läsförståelse och utlösa rusning till biblioteken? Dessutom kan politiker ändå inte bestämma vad barnen ska ägna loven åt, kidsen är ju per definition lediga då. Och anslaget till läsfrämjande åtgärder på ynkliga fem miljoner kronor är skrattretande lågt. Ska detta kallas reform? Vilken patetisk uppvisning i fluff!
Ungefär så löd trallen.
Men läslov blev det, och just nu pågår det. Fundera lite. Är den bakomliggande tanken så fel egentligen?
Mest är det naturligtvis fråga om en signal, men signaler kan ibland vara nog så viktiga. Det har faktiskt betydelse om samhället, inklusive dess officiella institutioner som skolan, tidigt och tydligt markerar vikten av läsning och bildning. Förr var det en självklarhet. Kanske inte i lika hög utsträckning i våra dagar, tyvärr.
Att döpa om höstlovet till ett mer förpliktigande läslov är därför inte så dumt. Vad som kan förefalla ett utanpåverk, bör snarare ses som uttryck för gammalt hederligt normskapande; ett led - om än litet - i att värna och uppmuntra den läskultur varpå mycket av vår civilisation vilar.
Att uppmuntra ett nära förhållande till boken är en av de finaste gåvor vi kan ge unga människor. Låt vara att det prosaiska motivet från regeringens sida måhända främst handlar om att få barnen att prestera bättre i plugget, så att de senare ska bli anställningsbara i ett kvalifikationskrävande yrkesliv och utvecklas till ”lönsamma” samhällsmedborgare som snällt jobbar ihop skatt till systemet. Men läsning är mycket större än detta. Läsning är i vid mening en fråga om frihet; att riva gränserna för den egna tillvaron, öka sitt existentiella utrymme och stå själsligt starkare.
Få har fångat det så anslående som Maja Ekelöf i klassikern ”Rapport från en skurhink” (1970). Ekelöf är en medelålders städerska och ensamstående mor i Karlskoga. Inkomsten är blygsam, arbetet hårt och otacksamt. Emellertid älskar hon att läsa och det gör henne på ett icke oväsentligt plan rikare än många andra: ”Nog har jag varit fastrotad vid Solvargsvägen under många års tid, men jag har samtidigt känt smörlamporna osa i Tibet och hört bönevimplarna fladdra i Lhasa. Jag har klättrat i Kalmantjockas bergsmassiv. Jag har rest genom ’Det lyckliga Arabien’. Jag har levat i gammal-egyptisk tid. Jag har bott i grottor i Kina. Jag har trängts bland slummen i storstäderna i Amerika och Asien. Jag har varit i London och även på den engelska landsbygden. I Sverige har jag också rest genom böckerna. På den sörmländska landsbygden, i Tived-skogarna och i de norrländska skogarna. Men jag har också varit i koncentrationsläger och fängelsehålor i många länder”.
Och, som erfarna kloka ord på vägen till alla läslovslediga:”Böcker… äger man tillträde till dem finns ingen ensamhet. Man är inte ensam även om man vore inspärrad i en cell, ty böckerna bär man med sig, man har dem inom sig fast de inte är med. Man kan vistas var man vill om man en gång fått tillträde till böckernas värld”.