Ännu finns inget färdigt valresultat, men i skrivande stund på valkvällen pekar trenden mot att de två statsbärande partierna, S och M, går tillbaka. De två ytterkantspartierna, V och i synnerhet SD, rycker fram. Den traditionella politiska spelplanen är sprängd i bitar.
Nationen har kastats ut på djupt, osäkert vatten. Vad händer nu? En sak torde stå klar. Av allt att döma väntar hårda bud runt hörnet.
Och då talar vi om den ekonomiska verkligheten. Den febriga högkonjunkturens sötebrödsdagar kommer sannolikt snart att vara över. Hushållens skuldberg är astronomiskt, svenska folkets lån - huvudsakligen till bostäder - hos banker och finansbolag överstiger nu ofattbara 3900 miljarder kronor.
"Nivån på skulder, som andel av inkomster eller av BNP, som vi ser i de skandinaviska länderna, inklusive Sverige, har helt klart ingen parallell. Vi har aldrig sett skuldnivåer på så höga nivåer", säger den amerikanske Princetonprofessorn Atif Mian (SvD 27/8).
Han är ansedd som en av världens främsta ekonomer och menar att varningsljusen blinkar illröda för Sverige som ett högriskland. En tydlig indikation på det är det rekordsvaga förtroendet för kronan. "Detta är det mest allvarliga läge Sverige stått inför sedan 1990-talet. Vi har en för stor byggsektor, en överhettad bostadsmarknad, en hög skuldsättning och en stor banksektor, kriterier som brukar föregå en lågkonjunktur", säger förre M-finansministern Anders Borg (DN 25/8).
I en sådan situation duger det inte med ännu en svag minoritetsregering som vi haft de senaste åtta åren. Och definitivt inte en konstellation som styr på nåder av ett reformerat nazistparti (SD) eller är beroende av ett lika ärkepopulistiskt gammalt kommunistgäng (V).
"Det bästa vore om S och M förhandlar och bildar regering direkt efter valet, gärna med övriga allianspartier och kanske något annat parti", enligt Borg. Visst, det är en ovan lösning som svider i hjärtat på många inbitna S- och M-politruker.
Men det är i stökiga tider som dessa som valörerna prövas. Demokratin måste visa att den står rycken och kan leverera.
Därför är det nödvändigt med en stark regering, en koalition för Sverige. Beredskapen för ett ekonomiskt kärvare läge kräver det. Behovet av angelägna strukturreformer på skatteområdet, på bostads- och arbetsmarknaden, inom sjukvården och skolan, kräver det. Det oroliga och instabila omvärldsläget kräver det.
Kan inte M och S komma överens vem som ska bli regeringschef, får väl de dra lott om statsministerposten eller låta ämbetet alternera under mandatperioden. Men för nationens skull - ta ansvar!