Nybilsregisteringen fortsätter uppåt. Med den obrutna kurvan för oktober har ökningen pågått för trettiofjärde månaden i rad. "2016 kommer enligt vår prognos att bli ett rekordår", konstaterar Bil Swedens vd Bertil Moldén. Uppenbarligen gillar svenska folket bilen mycket, eftersom det köps nya rullande frihetsmaskiner som aldrig förr.
Ty en frihetsmaskin är vad bilen är. Den underlättar vår vardag, gör det enklare och bekvämare att transportera sig, när vi vill, vart vi vill. Livet vore åtskilligt fattigare utan bilen.
Att bilparken förnyas i den accelererande takt som vi nu ser är också väldigt bra. Moderna personbilar är bränslesnålare, trafiksäkrare och miljövänligare än gamla kärror. Frid och fröjd? Nix.
Offentlighetens makthavare är inte särskilt glada åt privatbilismens starka ställning i folkdjupet. Dagens regering tutar vidare på den förras spår att höja vad som i praktiken är en straffskatt på drivmedel, bara i än värre omfattning. Med innovationen av en årlig automatiserad skatteökning, kommer Sverige snart att ligga i världstoppen av dyrast literpris vid macken.
Samma anda av att vilja bekämpa folkets val av individbaserad motorism har uttryckts av Region Östergötlands styrande: färre östgötar bör åka bil och fler ska lösa kollektivtrafiksbiljett (huruvida politikerna eventuellt föregår med gott exempel får de gärna svara på).
Och i Linköping ska det bli ännu marigare (suck) att använda bilen, då våra regenter i stadshuset avser välsigna Järnvägsgatan med en bussfil.
Vad detta senaste kapitel i den lokala antibilpolitiken syftar till, är kommunalrådet Elias Aguirre föredömligt rak och ärlig om: "I det långa loppet är givetvis målet att minska biltrafiken inne i stan och få fler människor att välja andra transportmedel. Helst vill vi ju att så många som möjligt väljer att cykla eller gå till arbetet eller skolan, det är det absolut bästa för miljön" (Corren 17/11). Vilka konsekvenser detta får för centrumkärnans vitalitet bör nog djupare diskuteras.
Men först en övergripande fråga av mer brådskande, allvarligare natur. Som illavarslande bekant upplever allt fler vanliga människor ett vidgat verklighetsglapp mellan sig själva och det politiska etablissemanget. Finns då ingen som helst oro bland partierna att deras ogina attityd mot den folkliga bilismen riskerar att spä på den vredens missnöjesbacklash som bland andra SD och Trump representerar?
Eller är det ofint att formulera saken så?