Regeringen har plågats av skandalkaoset i MP, deppiga opinionssiffror, oklarhet kring den politiska kursen och allmän kraftlöshet i de brännande frågor som plågar Sverige.
Varför fungerar polisen så illa? Varför saknas ett försvar som kan trygga riket i en orolig tid? Varför blir det aldrig rätsida på skolan? Hur ska integrationen fixas när flyktingströmmen får de offentliga systemen att knaka? Hur ska människor med lägre kompetens ges möjlighet till egen försörjning på en arbetsmarknad av utpräglad högtröskelkaraktär? Hur ska den djupa bostadskrisen mötas?
Svaren har förlorat sig i retoriska luftpastejer.
Således är det inte mycket valuta svenska folket får för skattepengarna som avlönar landets politiska ledning. Vilket också är en form av slöseri med offentliga medel.
När Stefan Löfven bildade sin regering 2014 fylldes den mestadels av amatörmässiga statsråd. Kaka söker maka, skulle man kunna säga. Själv var ju även han påfallande grön i sammanhanget. En mer otränad statsminister har Sverige aldrig haft. Knappast idealiskt i dessa dagar av tuffa utmaningar, och handlaget att hantera dem har blivit därefter.
Halvvägs genom mandatperioden möblerar så Löfven om i ministären. Men djärva grepp som åtminstone kunnat ge regeringen en gnutta större stjärnglans fick han inte till. Upplösning av det olyckliga äktenskapet mellan S och MP blev det inte heller. Den som seriöst tror att onsdagens pressträff med presentation av Löfvens omsvetsade regeringsupplaga markerar den offensiva nystart Sverige behöver, kan väl räcka upp handen.
Ta det akuta läget på den dysfunktionella bostadsmarknaden, som fallit på förre MP-språkrörets Peter Erikssons lott. Löfven låter meddela att han och Eriksson ska "kalla till oss representanter för bostadssektorn för att se vilka hinder som finns för byggandet". Som om dessa i årtal utredda och över trötthetens gräns debatterade hinder vore terra incognita!
Eller ta näringsminister Mikael Damberg som fortsättningsvis ska fokusera på skapandet av enkla jobb i näringslivet. Hur ska dessa trollas fram utan de liberaliserande strukturreformer som S och LO hittills skytt likt pesten?
Om denna vattentrampande regering ändå vore klädsam nog att avstå från att kräva oss på löneersättning för problemlösandet den inte utför.