Jag knallar in i klubbentrén på TSK Malmen, ett stenkast från Stockholms stadion på Östermalm, för att slå några motionsbollar. Och upptäcker en inramad gammal affisch som gör reklam för Davis Cup-finalen mellan Sverige och USA i Scandinavium den 16-18 december 1984. Vilken nostalgirush! Minns ni?
USA:s lagkapten Arthur Ashe har mönstrat planetens överlägsnaste tennisgäng. John McEnroe är världsetta, Jimmy Connors världstvåa och tourens vassaste dubbelpar är odiskutabelt John McEnroe och Peter Fleming.
På pappret är det inget snack. Upplaga nummer 73 av den prestigetunga nationstävlingen är så gott som intecknad av amerikanerna. Men till finalen strax före jul i Scandinavium har vår förbundskapten Hasse Olsson listigt fyllt den göteborgska inomhusarenan med rött grus.
Det långsamma underlaget gillar jänkarna av tradition inte. När McEnroe ställs inför fullbordat faktum anklagar han upprört Sverige för feghet. Hans humör blir definitivt inte bättre av förstasingeln mot Henrik Sundström, som otippat vinner med 13-11, 6-4, 6-3!
Därefter fullkomligt krossas Jimmy Connors av Mats Wilander. Det hjälper inte att Connors försöker avvärja nederlaget genom att ropa ”jävla bög” åt domaren. Setsiffrorna i svensk favör blir 6-1, 6-3, 6-3.
Andra dagen är kritisk för Arthur Ashe. Hans formidabla dubbelpar är piskade att vinna denna match, annars är ju USA ute ur leken. Men på andra sidan nät står Stefan Edberg tillsammans med klippan Anders Järryd och den dåliga stämningen i det amerikanska tennislägret har tydligt påverkat Peter Fleming.
Han spelar darrigt och nervöst, förlorar till och med matchbollen på ett dubbelfel! Ytterligare en blågul triumf är i hamn: 7-5, 5-7, 6-2, 7-5.
Sverige leder nu med ointagliga 3-0, resten är bara en formalitet. Sista dagens tredjesingel blir en liten revansch för McEnroe som slår Wilander.
Men till den avslutande, och lika meningslösa, fjärdesingeln får Arthur Ashe kalla in reserven Jimmy Arias (som högst rankad 6:a på touren 1983). Connors har nämligen surmulet redan packat väskan och schappat!
Det faller på Henke Sundström att ta hand om Arias, vilket han gör med den äran. Totalresultatet putsas till 4-1, en rent förnedrande affär för USA. Vem hade vågat hoppats på en sådan utgång?
Finalen i Göteborg är ett av de största ögonblicken i svensk DC-historia. Sverige debuterade i turneringen 1925, dock skulle det dröja ett halvt sekel innan vi lyckades erövra segerpokalen. Då, 1975, var det Lennart Bergelins legendariska kvartett med Björn Borg, Bragd-Birger Andersson, Ove Bengtson och Rolf Norberg som svarade för bedriften.
Nio år efter finaltriumfen mot Tjeckoslovakien i Stockholms Kungliga tennishall gjorde Hasse Olssons grabbar det igen och på västkustmark, trots att oddsen mot USA var betydligt tuffare. Sverige har sedan dess vunnit Davis Cup vid ytterligare fem tillfällen, senast 1998 mot Italien på grus i Milano.
Något som liknar miraklet i Göteborg 1984 lär vi blott kunna drömma om att återuppleva. I synnerhet som situationen för svensk tennis idag är tragiskt under isen. Eller ska man säga under gruset?
Tyvärr mår inte Davis Cup särskilt bra heller. När Björn Borg började slå bollar mot garageporten i Södertälje var ett av hans främsta mål som liten parvel att vinna turneringen åt Sverige. Inte konstigt att han närde den drömmen, eftersom SVT:s sändningar av DC-matcherna med Janne Lundqvist och Uffe Schmidt på 1960-talet starkt bidrog till att göra tennisen folklig och populär här hemma.
Numera har det blivit allt kärvare att få de främsta spelarna att ställa upp för sitt land. Det gör det förstås svårare att locka en bredare publik, vilket i sin tur får TV-bolagens och sponsorernas intresse att falna.
I ett försök att bryta den negativa spiralen väntas Internationella tennisförbundet (ITF) på sin kongress i augusti rösta igenom en förändring av DC-formatet. ITF vill korta singelmatcherna från bäst av fem set till tre i avsikt att nå snabbare avgöranden. Tanken är att kortare matcher smidigare skulle passa TV än utdragna holmgångar och ge otåliga tittare mer dramatik på banan.
Det känns dessvärre som ett drag av dumdristig desperation från ITF:s sida, vars konsekvens vore en vådlig devalvering av spelets tjusning och attraktionskraft. Som Jonas Arnesen, Sveriges bästa tennisjournalist, i en aktuell krönika kritiskt skriver om ITF:s planerade tilltag: ”Det är inte mycket som går upp mot en lång och dramatisk femsetare i DC” (Idrottens Affärer 21/6). Det lär nog alla sanna tennisälskare utan vidare hålla med om.
Men vad skulle kunna rädda Davis Cup ur dess krisande tillstånd?
Den internationella lagturneringen, grundad av amerikanen Dwight Davis (trefaldig vänsterhänt US Open-vinnare i dubbel och sedermera president Calvin Coolidges försvarsminister), har spelats varje år sedan 1900 - undantaget 1901, 1910 och de bägge världskrigen. Att denna stolta, ärevördiga del av tenniskulturen håller på att blekna bort är lika sorgligt som om något av de fyra Grand Slam-mästerskapen hade drabbats av samma oblida öde.
Måhända skulle statusen och intresset öka om turneringen ransonerades till att bli ungefär som den vita sportens OS? Tennisen har ändå aldrig riktigt passat det riktiga OS, skippa den grenen från IOK:s program och arrangera Davis Cups löpande tävlingsomgångar under vart fjärde eller vart tredje år istället.
Annars kanske vi helt enkelt får acceptera att Dwight Davis gamla segerbuckla är lika överspelad av tiden som Sveriges fornstora dagar på tennistronen.