Att åka tåg är mer än prosaisk kommunikation. Det är, i sina bästa stunder, en kulturupplevelse. Den som färdats längs Stångådalsbanan förstår vad jag menar. Tveklöst är det en av Sveriges vackraste järnvägssträckor, så skönt inbäddad i det sydöstra naturlandskapet att resandet får en närmast poetisk dimension.
Bara känslan att en tidig, frostbiten morgon stiga på Kustpilen i östgötaslättens Linköping och kliva av vid slutstationen Kalmar, mötas av Östersjöns friska havsvindar och solen över det väldiga medeltida slottet - ja, vederkvickande är nog ordet.
Jag hoppas att Jan Björklund får samma härliga intryck när han gör just den tågresan nu på fredag. Det är Liberalerna i Östergötland som med att bjuda in sin partiledare till kupén vill få upp Stångådalsbanans framtid - och dess inte mindre intagande systerspår Tjustbanan mot Åtvidaberg och Västervik - högre på den politiska agendan.
Även Kristdemokraterna i länet är aktiva i frågan. Det är bra, det behövs verkligen.
Region Östergötland har nämligen brytt sig föga om denna järnväg, idag sliten och eftersatt. Trafikverket är direkt kallsinnigt. Enligt myndighetens nyligen presenterade förslag till nationell transportplan för perioden 2018-2029 får varken Stångådals- eller Tjustbanan en ringaste investeringskrona. Det förefaller som en dumhet, ett sorgesamt misstag.
De senaste åren har det talats mycket om nya höghastighetsbanor mellan storstäderna, men den astronomiska mångmiljardsatsningen tror egentligen inget riksdagsparti mer än MP längre på. Gott så, förnuftsmässigt är det betydligt vettigare resursanvändning att modernisera den befintliga järnvägsrälsen och få vanliga hederliga tåg att komma och gå i tid. Men glöm då icke Stångådalsbanan!
Att rusta upp och hålla liv i den, är att hålla liv i sydöstra Sveriges landsbygd och värna dess mindre orters villkor - som Rimforsa, Kisa, Vimmerby, Hultsfred, Berga, Högsby, Blomstermåla. Kalla det gärna kulturpolitik i vid bemärkelse. Eller närings- och tillväxtpolitik.
Med Stångådals- och Tjustbanorna i renoverat skick kan tågen köras snabbare och oftare, regionerna Kalmar och Östergötland knyts närmare varandra, pendlingsmöjligheterna ökar, arbetsmarknanden gynnas, den kommande Ostlänken till Stockholm får större utväxling genom högre volymer i matartrafiken, etc.
I Kalmar är man klart på spåret. Här, bakom vår sida länsgränsen, är intresset klenare. Måtte Liberalerna och Kristdemokraterna kunna ändra på det. Annars lär knappast statsmakterna ge Stångådalsbanan en rimligare chans på prioriteringslistan.