Ska det sysslas med politik tycker jag att Calvin Coolidge är en lysande förebild. Jag återkommer gärna till honom. ”Silent Cal” är min amerikanske favoritpresident som förenade frihetlig liberalism med sund konservatism. Coolidge stod för låga skatter, begränsad statsmakt, sparsamhet med offentliga medel och hyllade idealen om ett starkt civilsamhälle av strävsamma, självständiga medborgare.
På ett enastående sätt frigjorde den personligen lågmälde men principfaste Coolidge nationens kreativa skaparkraft.
Det var under hans presidentperiod på 1920-talet som USA transformerades till världens ledande industriland, produktionen och den ekonomiska tillväxten slog vartenda rekord. Välståndet ökade, rikedomarna spreds, alla var glada, dansade och mådde toppen och...
Visst, visst! Lääääägg av! Det där predikosnacket har du tuggat förr, protesterar den luttrade Correnläsaren. Har du verkligen inget bättre att komma med när julen står för dörren, va! Här sitter man med sin snaps och glögg och vill ha det lite mysigt. Coolidge, ha! Om han ska vara en politisk förebild skulle vi bara tvingas glömma julhelgens ädla drycker.
Och du, din anarkistiske rusdrycksliberal, som till råga på allt skrivit tröttande spaltmeter om att Systembolaget måste avskaffas och häcklat statsmoralistiska politiker i parti och minut. Så drar du fram Coolidge igen. Gubben regerade ju under förbudstiden i USA!
Jo, det har förstås den luttrade Correnläsaren rätt i...
Jag erkänner att det verkar något bestickande. Sålunda bad jag Calvin Coolidge Presidential Foundation i Vermont om en hjälpande kommentar och fick svaret:
”Presidenten var inte på något vis en absolutist. Han hade inga moraliska invändningar mot måttlig alkoholkonsumtion. Men, som Förenta staternas president var han edsvuren att upprätthålla USA:s konstitution, och som du vet, gällde under hans sextiosju månader i Vita huset ett författningstillägg som förbjöd försäljning och konsumtion av alkohol. Därför verkställde president Coolidge förbudet, trots hans personliga övertygelse att det inte alls var någonting fel med att dricka alkohol”.
Så nu vet ni det. Det är alltså helt okej att både digga Calvin Coolidge och - om man känner för det - dricka några snapsar till julbordets kulinariska fröjder.
Minns dock att måttfullhet - moderantia - även i detta sammanhang är av vikt. Det är en av Aristoteles klassiska kardinaldygder jämte förstånd, rättvisa och mod. Utan dem fungerar inte friheten. En rimligare jord, ett hyggligare samhälle, är ju beroende av vilka värderingar vi själva bär på och praktiserar. Ansvaret är alltid ytterst vårt eget.
Det förstod icke minst Calvin Coolidge. Inför julen 1927, för precis 90 år sedan, lät presidenten offentliggöra följande budskap:
”Christmas is not a time or a season but a state of mind. To cherish peace and good will, to be plenteous in mercy, is to have the real spirit of Christmas. If we think of these things, there will be born in us a Savior and over us will shine a star sending its gleam of hope to the world”.
I den andan vill jag önska er alla en riktigt god jul, kära läsare (luttrade eller ej).