Ett spöke går genom den västliga liberala demokratin. Det är spöket är den växande folkliga misstron mot etablissemanget. Trumps triumf är det senaste, och hittills mest chockerande, utslaget av denna trend. Vad grundar sig missnöjet i? Det är ett komplext spörsmål, men det är ingen djärv analys att upplevelsen att befinna sig i en skild verklighet från det ledande skiktet spelar en central roll.
Låt oss ta Sverige som exempel.
Skatteuttaget på vanliga arbetande människors inkomster är skyhögt. Vad levereras i gengäld? Skolan är kass, vården är bekymmersam, polisen krisar och krisar, bostadsbristen är galopperande och mäklarpriserna rusar, integrationen är dysfunktionell, det militära försvaret är fortsatt anorektiskt svagt trots hotande stormbyar kring våra gränser.
Vad gör partierna vi är vana att lita på? Kavlar upp skjortärmarna, spottar i nävarna, samlar sig till lösningar och krafttag? Inte direkt, va.
Den styrande klassen fumlar snarare vilset förstrött och är upptagna med ett internt schack om maktens köttgrytor. Symptomatiskt är hur Alliansen i ett bisarrt taktiserande drag gett det gamla kommunistpartiet inflytande över budgeten, för att S/MP-regeringen ska tvingas till stollerier som upprör den breda medelklassen och därmed enligt kalkylen gå ett hejdundrande valnederlag till mötes 2018.
När man på detta sätt nonchalerar vilka konsekvenser den praktiken högst påtagligt får för hederligt folks villkor i vardagen, då är det att be om förlorat förtroende. Steget till ilskna proteströster på populistiska alternativ á la "det räcker nu" är inte långt.
Att mycket av elitdebattens kultur präglas av den moderna skolastik som kallas identitetspolitik gör knappast saken bättre. Intrycket som förmedlas är att Sverige nästan påminner om Saudiarabien när det gäller strukturellt förtryck - fast egentligen lömskare eftersom mekanismerna är mer informella och osynliga. Men tar man bara på sig korrekta ideologiska glasögon blir sanningen uppenbarad.
Beprövad liberal jämlikhetssträvan duger dock inte för att komma åt roten till det onda. Sånt krafs är uttryck för falsk tolerans som i subtilare former befäster diskrimineringen baserat på kön, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning eller vad det nu kan vara som avviker från de blytungt kvävande och kränkande normerna i Det Vita Manliga Sverige.
Därför måste det kvoteras, genusutbildas, kompenseras, gruppsepareras, ges särskilda rättigheter för representation, jagas postkoloniala förgripligheter, suddas i Tintin och Pippi Långstrump, och så vidare. Snacka om att vilja tända en ständigt flammande polariserande samhällsbrand.
Fråga ett antal slumpvis utvalda passerande personer på gatan vad de tycker om detta. Tror ni att de känner igen sig i problematiken och i bilden av strukturförtryckets Sverige som kolporteras så ivrigt från elfenbenstornen?
Johan Hakelius skriver i Fokus: ”Historiskt har folkstyre bara fungerat när de som velat leda, har lyckats fångat medborgarnas fantasi och förtroende. När de inte har stuckit iväg i värderingar och idéer, som många upplever som främmande. När de har begripit vad deras beslut innebär för vanliga väljare och brytt sig om resultaten”.
Uteslut icke att SD kan bli största parti efter nästa val.