Om en månad, den 17 september, är det kyrkoval igen. Vad är det som står på spel egentligen? Kommer Gud att sitta kvar för en ny mandatperiod? Ska Jesus avkrävas fler mirakler? Håller treenigheten?
Skämt åsido, riktigt så absurda är inte insatserna. Men det kan, även för en vanlig hedning, tyckas absurt nog att politiska partier fortfarande gör anspråk på att bestämma över Svenska kyrkan och dess 6,1 miljoner medlemmar. Det är som skilsmässan från staten år 2000 aldrig inträffat. Ligger inte det något sjukt, närmast totalitärt, i att ivern till politisering av snart sagt varje samhällsområde till och med utsträckts till det andliga livet?
Men Svenska kyrkan som institution har knappast värjt sig. Tvärtom. Snarare har kyrkan gladeligen gått in för att utvecklas till vad som mer liknar en politisk kamporganisation. Man skyltar gärna med högprofilerad svansföring i frågor som rör antirasim, hbtq, klimat, rättvis handel, kritik mot Israel, etc. Det är inte fel att vara engagerad. Problemet är att politiken ger intryck av att tränga ut omsorgen och vaktslåendet om själva kärnverksamheten.
Svenska kyrkans teologiska budskap är ofta som formulerat av pastor Jansson. Dogmer som befaras stötande eller orimliga för moderna nutidsmänniskor har diskret rensats bort. Helvetet är naturligtvis avskaffat. Inte ens en central tes som evigt liv efter döden är helig längre enligt förre ärkebiskop KG Hammar, som svävande föreställer sig himlen som att "leva i Guds minne på nått sätt" (SR 21/1 2002).
Nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén vill helst undvika att besvära oss fattiga syndare med saken: "Det är inte alls lätt att tala om det idag. Vi har överhuvudtaget svårt med begreppet evighet", säger hon och hänvisar till "upplevelsestressen" i samhället (GT 15/6 2016). Att stå upp för den kristna ursymbolen korset är heller inte okontroversiellt.
När tre präster förra sommaren startade gruppen "Mitt kors" i solidaritet med världens förföljda kristna, fördömde Svenska kyrkans dåvarande kommunikationschef Gunnar Sjöberg uppmaningen att bära synliga kors som "uppviglande och okristlig i de motsättningar som råder".
Vidare är det symptomatiskt hur vårdslöst och populistiskt den traditionella liturgin hanteras. Ett bestickande exempel är fimpandet av J A Eklunds folkkära psalm "Fädernas kyrka" från 1909. Den finns sedan 80-talet inte längre i psalmboken. Kyrkomötet beslutade, efter en omröstning, att den var reaktionärt nationalistisk och vänsterpolitiskt inkorrekt. Hur historielös får man vara? I själva verket var Eklunds avsikt med "Fädernas kyrka" att i en orolig brytningstid gjuta olja på klassmotsättningarnas vågor och främja en tätare samhällsgemenskap.
Tragiskt belysande var även striden kring den nya kyrkohandboken. Bland andra Svenska Akademien riktade förintande kritik mot Svenska kyrkans vilja att urvattna det religiösa språkbruket, att lättgänglighetens namn radera dess skönhet, mystik och poesi. Avslutningen på Akademiens remissvar förtjänar att citeras:
"Kanske måste man tillåta det religiösa språket att till en början vara lika förbryllande som det litterära. Den som första gången läser ett betydande diktverk är ofta till en början desorienterad, men detta är helt i sin ordning. Varför skulle kontakten med Nya testamentet inte lyda samma lag? Med andra ord anbefaller Svenska Akademien en större tillit till församlingens språkliga kompetens och utvecklingsförmåga. En tilltro till äldre församlingsmedlemmars förmåga att 'lära och förmana' de yngre. Mindre ängslan och mera oförvägenhet" (29/4 2016).
Kyrkan är en viktig del av vårt kulturarv, liksom den är - eller borde vara - en öppen plats för tröst, andrum och kontemplation. Låt den vara fredad från politikens världsliga slagfält och ideologiska modeväxlingar! Står det inte i Matteusevangeliet att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud? Men förståelsen av detta bibelords innebörd lämnar uppenbarligen åtskilligt övrigt att önska.