Somrarna 1986-1992 var Borgholms slottsruin på Öland lika obligatoriskt för oss musikdiggare som Almedalen på Gotland är för politikernördarna. Se den bioakuella dokumentären ”Filmen om Badrock” så förstår ni.

Dessa bredaxlade, pastellfärgade år drog Björn Skifs ut på turné i semester-Sverige med väl valda artistkompisar och levererade en sprudlande, helt oemotståndlig show av svängiga jukeboxhits. Men det var alltid Badrocksgängets Borgholmsspelningar som smällde högst, dit skulle man!

Stämningen kan närmast beskrivas som ett familjärt, opretentiöst folkhems-Woodstock med sol och Östersjöbris, fest, vin och cigaretter (på den tiden rökte varenda kotte), och en kolsyrebubblande frihetskänsla, triggad av draget från den smittande musikaliska glädjen på scenen.

Artikelbild

| Björn Skifs. Hade platsat i både Zeppelin och Sabbath.

Som tonåring liftade jag till Badrock i Borgholm första gången 1987 och insåg direkt att The Rolling Stones på ”Goats Head Soup”-plattan inte skojat om musikens livsbejakande, emancipatoriska kraft: ”Don’t you fear, don’t you fear / When you hear the music trouble disappear / When you hear the music ringin’ in your ears / Can you feel the magic floatin’ in the air?”.

Höjdpunkten? Naturligtvis när Mr Badrock himself rev av sin dunderklassiker ”Hooked on a Feeling”. Sanna mina ord, Björn Skifs på alla cylindrar är den bästa rocksångaren som detta land har haft. ”En naturbegåvning. Han kunde ha sjungit i Led Zeppelin eller Black Sabbath”, har Tore Johansson - producent bakom bland andra The Cardigans och Titiyo - sagt. Ja, kanske hade Björn Skifs numera kunnat vara ett internationellt namn i Robert Plants division.

I april 1974 gjorde Björn Skifs det som dittills ansetts skrattretande omöjligt. Med bandet Blåblus (Blue Swede) och den definitiva tolkningen av nämnda ”Hooked on a Feeling” seglade han upp som etta på amerikanska Billboard, världens viktigaste topplista. En kulturell pionjärbragd som visade att Sverige var populärmusikaliskt konkurrensmässigt på de stora grabbarnas hemmaplan. Strax därefter breakade ABBA och grundstenen var lagd till den senare så omtalade blågula musikexportvågen, vilken betytt enormt mycket positivt för Sverigebilden utomlands - sannolikt mer än vad politiken förmått när det gäller påverkan på vanliga människor, särskilt de yngre. Vem vet vem Stefan Löfven är bortom Knäckebrödshult? Max Martin däremot...

USA-hiten hade potentialen att ge den formidabla vokaltalangen Skifs en trampolin till stjärnornas jetset-liga (tänk bara om han i ett alternativt universum istället för Ronnie James Dio ersatt Ozzy Osbourne i Sabbath!). Men i motsats till ABBA fanns ingen Stikkan Anderson vid Björn Skifs sida med slipat affärssinne, durkdriven branschkännedom och rätt slags kontaktnät.

Fast det hade nog kvittat ändå, personligen tycks Skifs inte grämt sig över den missande superchansen eftersom viljan, lusten och hjärtat fanns på annat håll: i Sverige.

Och hans långa karriär här är inte precis fy skam heller. Mera myspop än rock blev det förvisso, men jäkligt bra myspop. Som sångare och flitig underhållare på skiftande estrader har Björn Skifs med sin sympatiska utstrålning vunnit vår kärlek i en utsträckning som få andra artister. Att det skulle finnas någon som på allvar säger sig tycka illa om eller hata Björn Skifs är en absurd tanke.

Tro't eller ej, idag fyller han 70 år! Varmt grattis, Björn och tack för allt du gett oss. Sluta aldrig.