Antag att du representerar en livsmedelskedja och tänker starta en ny butik i Linköping. Du promenerar i kvarteren kring Stora torget. Det är sommar, grönskande och mysigt. Många linköpingsbor spatserar i solskenet, eller sitter på de trevliga uteserveringarna. Du hittar en ledig lokal som skulle passa att hyra. Samtidigt hör du att det finns plats att bygga på utanför centrum, i Tornby. Högst sannolikt säger du tack och adjö till innerstaden.
Den krassa kalkylen lämna föga utrymme för tvekan. Sommaren är kort; hur mycket folk (potentiella kunder) rör sig lika glatt och ledigt på citygatorna under resten av året i kyla, regn och snö? Din kundkrets använder dessutom oftast bilen som ryggsäck och har dåligt tålamod att gå längre sträckor med tunga matkassar, oavsett väderlek. Hur är tillgängligheten för bilar i centrum? Knappast optimal och sämre ska den bli, enligt signalerna från S/MP/FP-majoriteten i kommunfullmäktige.
Tornby däremot! Perfekt ställe att smälla upp din butik. Nära motorvägen, gott om parkeringsplatser som är gratis och inte kostar skjortan som i city, korta avstånd till massor av affärer som lockar till sig stora kundströmmar (IKEA, Biltema, ICA Maxi, Rusta, Plantagen, Systembolaget, et cetera). Att vara konsument i Tornby är rationellt. Det är bekvämt och sparar tid och pengar. Att driva butik i Tornby är därför rationellt.
Så här ser det ut i mängder av svenska städer. Politiska visioner om bilfria - eller nästintill bilfria - innerstadsmiljöer har skapat ett drivhusklimat för externa handelsområden. Och när handelsaktiviteten i accelererande grad förskjuts från det traditionella centrum, hur mycket vital stad blir det då kvar? Problemet tas upp en ny rapport, ”Levande stadskärnor - kartläggning av hot och möjligheter”, som organisationerna Svensk Handel och Fastighetsägarna står bakom. Visserligen har handelns flykt delvis kompenserats av fler kaféer, pubar, restauranger och andra nöjesbetonade näringar. Men trenden visar att dessa branscher tappar mark över tid när den tunga ekonomiska omsättningen sker någon annanstans. Innerstaden kan komma att bli mer som ett slags ”finrum” på sommaren för besökande invånare och turister, i övrigt allt ödsligare med huvudsakligen tysta bostadskvarter.
Handel är, och har alltid varit, städernas motor. Handelns betydelse för stimmigt folkliv och skilda verksamhetsetableringar kan kort sagt inte överskattas. Därför måste handeln få rimligare förutsättningar, om inte stadskärnorna ska utarmas. Att missgynna biltrafiken i Linköpings centrala delar kan få ödesdigra konsekvenser. Bilfientliga politiker blir, även om avsikten varit en annan, cityfientliga politiker som stryper innerstadens blodflöde. Vem tjänar på det? Ingen. En levande stadskärna kräver bra tillgänglighet för personbilar och varutransporter. Det ena utesluter inte det andra. Ty det behövs också en smidigt fungerande kollektivtrafik (bussar, spårvagnar) i kombination med gång- och cykelvänliga stråk.
Det är blandningen som är grejen och det är vad stadsplaneringen borde fokusera på att åstadkomma.