Det handlar inte om att jag har ett horn i sidan till mediefolk utan om att det är lite befriande att hut får gå hem någon gång då och då. Aftonbladets Kerstin Weigl har gjort bort sig. Rejält. Hade hon varit minister hade hon varit satt i time-outläge, om inte redan avgått. Att en politiker 2016 hade sagt att en kvinnlig partiledare borde tänka på sin självrespekt genom att ta fram hårborsten och mineralpudret inför ett tv-framträdande, är otänkbart.
Obegripligt knasigt, hade Weigls Aftonbladskollega Lena Mellin skrivit och menat att den stackars statsministern nu fick tänka på om ministern var ”en tillgång eller inte”. Och så hade cirkusen varit igång.
Men Kerstin Weigl behöver inte oroa sig för något traditionellt drev utan bara den ilska som exploderat utanför hennes och kollegernas kontroll. Från utlandet meddelar hon att hon ska kolla Twitter när tid ges. Kanske omprövar hon därefter sina åsikter, kanske inte. Återigen, det är tur för henne att hon inte är politiker. En sådan arrogans hade gjort Mellin skoningslös.
Att medierna kan döma andra så hårt, men med en sådan lätthet släta över och förlåta sina egna beror på att den har definierat sig som utan makt. Politiker har makt. Företagsledare och fackliga ledare har makt. Poliser ska göra sitt jobb, liksom läkare, jurister och alla andra i en ansvarsfull ställning. Men över journalister svävar en egenfabricerad förståelse för att saker och ting ”kan ha gått för lite fort” eller ”blivit lite fel”. Ansvar utkrävs så gott som aldrig.
Journalister, menar journalister, är trots allt inte politiker eller kommunala tjänstemän utan bara förmedlare av information och perspektiv, i princip maktlösa alltså. En vän av ordning frågar sig naturligtvis då varför i hela fridens namn politiker ägnar sig så mycket åt sin framtoning, person-PR och sitt mediearbete. Jag ser en bild från prinsbröllopet. Anna Kindberg Batra vrider vant fram höften och ler mot kamerorna på väg in till festen. Annie Lööf visar upp avancerad frisyr och designad klänning på Facebook. De är två begåvade kvinnor så jag antar att de vet vad de gör. Någonstans funkar inte Anna Lindhs koftor längre.
Men det handlar om mer än oskyldigt poserande. Fridolin mediepratade sig bort från ansvaret för Miljöpartiets kris. Doktorshatten fick gå. Och när DN väljer att i jättereportage följa en ung borgerlig politiker så är det den medialt gränslösa Sara Skyttedal som kommer i fråga.
Så vad Kerstin Weigl egentligen har gjort är ingenting annat än att hon lättat på förlåten till vad medierna tänker och skapar, nämligen politiker som spelar mediespelet på mediernas villkor och som är lätta att bedöma: Snygg – ful. Gör sig bra i tv – gör sig inte bra i tv. Klarar eller klarar inte mediepress.
Puder eller pudel. Det är sällan som politikens nya realiteter blir så tydliga. Så jag ångrar mig. Tack för en osedvanligt upplysande krönika, Kerstin Weigl.