År 1953 beskrev Vilhelm Moberg i sin novell "Det gamla riket" Socialdemokraterna som ett idéparti med två idéer: 1) Partiet ska komma till makten, och 2) partiet skall hålla sig kvar vid makten. Bland annat genom att utforma de offentliga systemen till gagn för sin egen rörelse, och genom att framgångsrikt balansera på gränsen för den allmänna opinionen, lyckades partiet väl. Mellan år 1932 och 2000 befann sig Socialdemokraterna i opposition endast under nio år. Vid flera tillfällen fick partiet egen majoritet i riksdagen.
Det är en ny tid nu. Nog för att det klingar av Mobergs novell när statsminister Stefan Löfven i intervju efter intervju kräver av de borgerliga partierna att bryta blockpolitiken – men säger att det ”kan avskrivas fullständigt” att han själv skulle ge stöd åt Alliansen. I övrigt är det svårt att relatera till utsagor om fyrtio år av oavbrutet maktinnehav. Självbilden är det enda som finns kvar av det gamla maktpartiet.
Socialdemokraterna har gått från att år 1968 ha egen majoritet i riksdagen till att i dag få runt 28 procent i valet. En del kan förklaras av strukturella faktorer. I studien ”Socialdemokraternas tillbakagång 1973–2014. Strukturella förklaringar och regionala variationer” beskriver Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, fem faktorer. Det handlar om en minskning av andelen sysselsatta i industrin, högre utbildningsnivå, urbanisering, stigande materiellt välstånd och avtagande socialt tryck i de av partiet tidigare dominerade distrikten.
Människor är naturligtvis inga maskiner som bara röstar enligt programmerade förutsättningar. De strukturella förändringarna måste förstås i kombination med politiska förslag, idéer, värderingar och fokus. Och det är i detta som den egentliga krisen ligger.
Socialdemokraternas stora vallöfte – förslaget som ska sätta tonen för visionen om den kommande mandatperioden – var i år en veckas extra ledighet för föräldrar. Nog för att de allra flesta tycker om semester, men förslaget vittnar både om en oförmåga att prioritera riktigt i en svår tid, och om en idéfattigdom av rang.
När partier inte lyckas göra politik av sina ideologier brukar ungdomsförbunden göra det. Men hur ser egentligen framtidens socialdemokrati ut? Vi talar gärna om splittringen i borgerligheten – men mindre sällan om den splittring som finns inom den socialdemokratiska rörelsen (i den mån man fortfarande kan beskriva den som just en rörelse).
Man behöver inte leta djupt i partinära tidningar och tankesmedjor för att hitta artiklar i vilka den traditionella vänstern kritiserar sina yngre kamrater för att sakna klassanalys och kasta bort begrepp som socialism, offentligt ägande och konflikt mellan arbete och kapital till förmån för frågor om identitet, feminism och antirasism.
Det är ett splittrat parti som både misslyckas att entusiasmera väljarna och de egna anhängarna. Resultatet på 28,4 procent känns i dag som en seger för socialdemokratin. Ett sämre valresultat än innan arbetarklassen fick rösträtt. Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys, formulerade det bäst i tidskriften Kvartals podcast: ”Det är en seger som vi inte klarar speciellt många fler av.”