I går gick 5,6 miljoner israeler till val. Till omvärldens förvåning har valrörelsen inte handlat om den stagnerade fredsprocessen med palestinierna. För ovanlighetens skull har inrikesfrågor varit högst upp på agendan. Ända sedan de stora protesterna i Tel Aviv 2011 har de sociala frågorna hamnat i centrum. Israel är ett land precis som alla andra. Medborgarna bryr sig om sådant som resten av världens befolkning bryr sig om. Man oroar sig för ökade levnadskostnader, sjunkande kvalitet i skolan och arbetslöshet.
Skillnaden är att utöver oron för dessa frågor lever israeler ständigt med en betydligt större oro. Oron för det existentiella hotet mot staten Israel, ett hot som tilltagit de senaste åren. Mellanöstern har alltid varit en instabil region. Nu är den lika instabil som en osäkrad revolver. Iran arbetar aktivt för att tillverka en atombomb. Irans president Mahmoud Ahmadinejad har vid upprepade tillfällen meddelat att han vill radera Israel från kartan, vilket en atombomb har möjlighet att göra. Sedan den arabiska våren har Muslimska brödraskapet tagit över i Egypten. Det är allt annat än säkert ifall fredsavtalet mellan Egypten och Israel kommer hålla med islamister vid makten. Inbördeskriget i Syrien kan sluta hur som helst. Islamister kan ta makten över landet, och följderna blir då är mycket osäkra.
Trenden av osäkerhet som karaktäriserat de senaste åren har lett till en starkare högerflank i Israel. För att förstå högerns framgång behöver man sätta in den i en säkerhetspolitisk kontext. Högern har en hårdare jargong som betonar säkerhetsfrågor och driver en betydligt tuffare linje än vad partierna till vänster gör. Säkerhetsläget är dock inte den enda anledningen till att högern har stärkts. Israels demografi har förändrats dramatiskt de senaste åren. De ultraortodoxa judarna blir allt fler. Traditionellt sett röstar de djupt religiösa långt till höger. Tillsammans kommer dessa två faktorer bidra till att högern blir valets största vinnare.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har lett opinionsmätningarna med bred marginal under de senaste veckorna. Till omvärldens förtret kommer han med största sannolikhet att fortsätta som Israels premiärminister, stödd av diverse nationalistiska partier. Den politiska höken Netanyahu har gjort sig djupt impopulär i internationella sammanhang. Israel och USA har vanligtvis starka vänskapsband men under Barack Obamas mandatperiod har den varma relationen förvandlats till is. Netanyahu må ha förmågan att försvara Israel från yttre fiender. Men det är inte den enda egenskapen som är nödvändig hos en politisk ledare, inte ens i ett land som Israel. Hans buffliga sätt och brist på diplomatisk fingertoppskänsla har gjort att Israels tidigare vänner drar sig undan. Ännu en mandatperiod med Netanyahu är inte vad Israel behöver.