En förklaring till det svala svenska firandet brukar vara att nationaldagen är ett påhitt från överheten. Enligt denna kritik infaller den riktiga, folkliga, svenska nationaldagen på midsommarafton. Då gör sig de hedniska rötterna gällande, solen och fruktbarheten dyrkas, och kyrkans försök att göra det till ett kristet firande har inte gått hem.
På samma sätt vill somliga byta ut nationalsången. Ulf Lundells Öppna landskap brukar nämnas som en bättre hyllning till Sverige, men Anders Borg skulle kanske föredra Astrid Lindgrens/Georg Riedels Fattig bonddräng (arbetslinjen!).
Oavsett alternativa datum och sånger så är det skralt med Sverigefirandet. Och det är faktiskt inte konstigt! Statsminister Reinfeldt har sagt "Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen kommer utifrån". Förra S-ledaren Mona Sahlin menade att svenskar var avundsjuka på invandrargrupper: "Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker".
Det kallas ibland - i analogi med homofobi och islamofobi - för oikofobi, när man nedvärderar den egna nationen och dess kultur, och identifierar sig genom att ta avstånd från den egna gruppens traditionella värderingar. Det är inte bara partiledare som dissar Sverige, ordet "osvensk" används till exempel som komplimang.
Oikofobi är sannolikt central för att förstå SD:s framgångar. Många SD-sympatisörer säger sig nämligen inte vara emot invandrare, utan hur delar av samhället anpassar sig efter invandrarna. Det paradoxala är att det ofta handlar om anpassningar som inga eller väldigt få invandrare har efterfrågat: När Skolinspektionen förbjuder kristna inslag på skolavslutningar är det efter att bara ett tiotal familjer har klagat, och då kanske några av dessa är svenska ateister.
Andreas Johansson Heinö beskriver i Timbrorapporten Integration eller assimilation? hur idén utvecklades under 1970- och 80-talen att svensk kultur och nationell identitet är ett hinder för integration, att "det svenska" måste gömmas undan av respekt för invandrarna. Johansson Heinö argumenterar för att det egentligen är tvärtom - integration kräver att det finns något att integreras till! Kanske är det därför som det ofta är invandrade personer som ifrågasätter bristen på stolthet över det svenska? För en person som kommer till Sverige från ett annat land med ambitionen att etablera sig här och lära sig så mycket som möjligt om svenskarnas kultur blir naturligtvis Reinfeldts och Sahlins uttalanden frustrerande.
Därför borde svenskar, infödda som nytillkomna, visa sin stolthet över landet oavsett hur den tar sig uttryck: Flagga och nationalsång den 6 juni, Små grodorna på midsommarafton, hemkryddat brännvin till tonerna av Lundell eller något annat. Stolthet över Sverige kränker inte invandrare. Den kan tvärtom vara en hjälp att förstå landet de har kommit till.