Flickans mamma och storasyster som har gjort anmälan tycker att skolsköterskan uppträtt fördomsfullt och undrar om etniskt svenska flickor får samma frågor.

Men den som fördömer skolsköterskans frågor som diskriminerande blundar för vilket ansvar skol- och sjukvårdspersonal har att upptäcka och hjälpa barn som far illa.

Alla som arbetar inom barnomsorg, skola och sjukvård i Sverige är skyldiga att anmäla till socialnämnden när de misstänker att ett barn far illa. Det kan handla om fysisk eller psykisk misshandel, sexuella övergrepp, missbruk eller hedersförtryck.

Anmälningsskyldigheten gäller redan vid misstanke - det är alltså inte så att lärare, skolsköterskor och andra ska försöka ta reda på om det finns grund för misstankarna, utan de ska anmäla genast.

I praktiken är det troligen ändå vanligt att anmälningsskyldig personal försöker att skaffa sig en klarare bild innan de gör en anmälan - genom att till exempel fråga en 16-åring hur hon har det hemma.

Det smärtar att bli ifrågasatt som förälder. Att man själv eller ens barn får insinuanta frågor är sårande och integritetskränkande, oavsett om frågorna handlar om alkoholkonsumtion, sexvanor eller hedersförtryck.

För på den punkten har troligen 16-åringens mamma och storasyster rätt. Etniskt svenska flickor får sannolikt sällan frågor om tvångsgifte. I stället kanske de får frågor som muslimska flickor i sjal slipper: Om de har gjort abort, om de dricker mycket, om de har legat med många killar, om deras föräldrar bryr sig om dem.

Det är obehagliga frågor som ändå måste få ställas, eftersom de kan vara avgörande för att hitta och hjälpa barn och ungdomar som far illa. Föräldrar som känner sig oskyldigt misstänkta måste därför försöka skaka av sig den kränkta känslan och inse att frågorna ställs av omtanke. Muslimska föräldrar som aldrig skulle utsätta sina barn för hedersförtryck får göra detta klart, och samtidigt inse att frågvisheten kanske räddar ett annat barn undan förtryck.

Om kränktheten i stället får dominera, och skolpersonal blir anmälda varje gång de ställer en jobbig fråga, kanske skolsköterskor slutar att ställa frågor och anmäler varje misstanke till socialnämnden direkt. Då får barn och föräldrar svara på frågor från socialen i stället.

Eller värre: Skolpersonal blir så rädda för att själva bli anmälda att de varken ställer frågor eller anmäler misstankar om barn som far illa. Det är ett tjänstefel, som skulle leda till att många utsatta barn aldrig får hjälp.

Ytterst handlar det om solidaritet. Föräldrar kan svälja obehaget och kränkningen som jobbiga frågor innebär, om de känner solidaritet med de utsatta barn som räddas av samma frågor.