Men det gör vi ju också, varenda dag, året om. Skyller oss själva. Tar seden dit vi kommer och skeden i vacker hand. Fogar oss.
Vet ni varför? Jo, därför att vi trots alla umbäranden tycker det är värt att bo på landet. Lugnet, närheten till djur och natur, friheten i att inte sitta i knät på grannen... jag vill inte byta bort det mot något.
Vi gnäller inte. Vi biter ihop och löser de problem som oundvikligen dyker upp när det är långt till tätort, skola, dagis och sjukhus. Vi är härdiga. Faktum är att jag inte känner till några som är så ognälliga som folk på vischan.
Vi är vana vid kompakt mörker, uselt vägunderhåll och strömavbrott. Vana att arbeta ideellt om det ska bli några aktiviteter för traktens barn. Vana att köra varandras ungar och springa mellan husen för att låna ägg och vinkelslipar.
Blir vi utan ström gnäller vi inte. Vi hugger ved.
Bussturerna i städerna ska bli tätare och drygt 30 linjer på landsbygden läggas ned.
Plötsligt är omfördelningsprincipen – själva grunden i svensk välfärd – väck. Den som behöver ska inte längre få. Den som redan har ska få mer. Väntetiderna i stan förkortas medan vi på vischan blir helt utan. Hur är det möjligt?
Vissa busslinjer bär sig inte, får vi höra. Ska Region Östergötland fullt ut applicera det synsättet också på sin kärnverksamhet, vård av sjuka människor. Vilka patienter ”bär sig” och vilka sjukdomar är mest ”olönsamma”?
Vi på landet betalar lika mycket skatt som stadsborna. Så vad ska vi få för pengarna, när vi nu sällan tar del av sport- och simhallar, konstverk, gratis wifi-stråk, parker, konsertlokaler, isbanor och ett dignande kultursmörgåsbord?
Inte ens en bussjäkel alltså! Som funnits i all evighet och tagit gymnasister till skolan och gamla till US. Varför kan förresten inte gymnasister och vanligt folk få åka med skolskjutsarna de också, som i Finland? Sannolikt för att kommunen sköter ena bussen och regionen den andra. Och varför i herrans namn används dragspelsbussar vid tidpunkter då det skulle räcka med en Fiat Punto?
Det är så korkat att jag får migrän.
Bussen är vår navelsträng. Symbolvärdet är enormt. Ett sätt att känna att vi tillhör, trots att vi valt att bo i kommunens utkant. Att vi finns. Låter det töntigt? Ja, det kan måhända vara svårt att leva sig in i känslan, men jag lovar att den är verklig och högst påtaglig för oss som bor där.
Utan buss förändras livsbetingelserna fullständigt.
Och om nu stadsborna inte ska behöva sponsra våra landsbygdsbussar så förstår jag inte varför vi på vischan ska sponsra stadsbornas sporadiska besök på landsbygden under sommarhalvåret. För visst är det pittoreskt med gårdsbutiker, kosläpp, vandringsleder och kaféer i naturskön miljö, bortom bruset. Vackert med våra öppna landskap som är öppna just för att det bor människor där.
Nä, in med vägtullar när stadsborna ska idka rekreation vid sjöar och naturleder. Betalstationer så att en del av de pengar vi sponsrar stadsaktiviteter med kommer tillbaka till oss.
Ju längre från en välförsedd stadskärna man bor, desto större skattelättnader. Ett skattesystem som struntar i vad man tjänar, men tar hänsyn till var man bor. Och norrlänningarna förresten, borde inte de få lägre elpris när de nu avsätter sin närmiljö för resten av landets skull?
Det är lätt att göra politiska vinster där det bor många. Men vi på vischan är också många, när man börjar lägga ihop oss. Och även bonnläppar har rösträtt. Frågan är bara vilket riksdagsparti som värnar landsbygden nu för tiden.