En läsare skriver så här: "Min dotter blir farmor i sommar. Blir jag gammelfarmor då? Jag är mormor till den blivande pappan. Då borde jag väl bli gammelmormor. Eller?"
Hon är inte ensam om den funderingen. Och det är faktiskt inte alldeles enkelt att reda ut.
En första svårighet är att hålla ordning på släktbanden; jag får rita ett enkelt släktträd för överblick. Somligt ger sig självt: en pappas farfar till exempel måste bli gammelfarfar till barnen.
Sedan uppstår då problemet att man kan välja olika principer, just som frågan visar. För egen del har jag alltid tänkt att min mormor blir mina barns gammelmormor, och utgår då från mitt släktförhållande till henne.
En annan princip är att ta fasta på att det är mina barns farmors mor – och därmed barnens gammelfarmor. Vilket möjligen kan ha poängen att det betonar att det är ett släktskap på faderns sida.
Vilket som är vanligast vet jag inte. Det är svårt att hävda att det ena skulle vara bättre än det andra, och uppenbarligen förekommer båda varianterna.
Till saken hör att benämningarna så att säga inte räcker till när det kan finnas åtta personer som ska dela på de fyra möjliga etiketterna.
Så det är nog upplagt för fortsatta språkliga bryderier.
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se