Fyra dagar har gått sedan vår president gick till attack mot Sverige och utlöste ett hejdlöst blågult flaggviftande på andra sidan Atlanten. Nu är Phil på hugget.
“Bara lite bus?” skriver han. “Helt allvarligt, jag har läst att det finns delar av Sverige som är ‘no go’ zoner.”
Jag känner mig nödgad att svara att “no go” inte finns i ordets rätta bemärkelse men att i vissa områden behöver ambulanser poliseskort och det är ju illa nog. Sedan ber jag att få återkomma med fler observationer efter frukost.
Aldrig har bilden av Sverige nyanserats så mycket på så kort tid i USA. Under en intensiv vecka får vi sällskap av den svenska ankdammen: Carl Bildt, regeringen, Sverigedemokrater, svensk media i Sverigevänlig högform, liberala skribenter, och lekens egen joker - Nils Bildt - kastar sig alla in i ringen och sluggar så det ryker om den svenska brottsstatistiken. Som utlandssvensk vill jag generat vända bort huvudet. Vad i hela friden är detta?
Visst, det är inte roligt att känna sig orättvist behandlad, speciellt inte när det är President Trump som likt en gris slungar dynga efter att ha sett ett hårdvinklat TV-inslag från en svensk förort. Men det officiella Sverige beter sig ändå lite som en fisförnäm dam som hänvisar alla till det eleganta förmaket och får dåndimpen om någon smyger ner och tar en titt på kaoset i källaren.
Lite måste väl fosterlandet kunna nagelfaras i amerikanska medier utan att befolkningen förväntas stämma upp i “Du Gamla Du Fria” eller pekas ut i en svensk dagstidning för att ha förmedlat en “kritisk bild av Sverige”?
Sverige handlar trots allt om mer än “Swedish meatballs”, ABBA, Ikea, och Ingmar Bergman liksom USA är mer mångfacetterat än rasmotsättningar, vapenfanatiker, abortmotståndare, och kristen höger. Eller hur är det nu det brukar låta när svenska journalister rapporterar från Trumpland?
Om traditionell amerikansk media bevakat Sverige på samma sätt som svensk media bevakar USA hade svenskarna för länge sedan vant sig vid gravallvarliga reportage om den svenska drömmen som gått i kras. Washington Post hade skickat ut en reporter på en dyster resa genom småstäderna som Rosenbad glömde, låtit en ilsken Sverigedemokrat posera utanför sin husvagn med ett gevär i högsta hugg, och ställt Alliansen och dess gudfruktiga anhängare till svars för allt som gått snett i Svea Rike.
Men när rollerna är ombytta är det tydligen inte roligt längre. Det är ju Sverige som styvmoderligt ska kritisera USA och inte tvärtom. Det är Sverige som ska skaka på huvudet åt amerikansk segregation och vapenvåld. Inte ska väl USA med sitt massmördande i Chicago komma här och anmärka på mordvågen i Malmö?
När Margot Wallström äntligen når utrikesminister Tillerson för att diskutera Sverigebilden har strålkastarljuset slocknat.
På ett barnkalas, innan Trumps attack helt drunknat i nyhetsbruset, utbrister en pappa, “I’m so sorry!” när han förstår att jag är svensk och antas ha tagit illa upp. Jag frågar vad han tänker när jag säger “Sverige”.
– Jag vet egentligen inte mycket om Sverige, svarar han. Rent kulturellt verkar det som om svenskar lär sig att njuta av livet.
Hans fru fortsätter:
– Jag förknippar Sverige med hög levnadsstandard, avundsvärda sociala program, långa mörka vintrar, vackra människor, och en hälsosam livsstil.
Se där. Länge leve Sverigebilden.