Vi har onekligen ett nytt läge för svensk inrikespolitik: S 24, M 22 och SD 20 procent. (DN-Ipsos) För att hitta något liknande – tre partier på tjugoprocentsnivån – får vi gå tillbaka till tiden före den fullständiga rösträtten. I valet till riksdagens andra kammare 1920 nådde Socialdemokraterna 29 procent, Moderaterna 27 procent och Liberalerna 21 procent av rösterna.
Från 1921 och framåt har S därefter aldrig gått under 30 procent i något riksdagsval. En svagt men obönhörligt fallande tendens för S är dock tydlig under de senaste decennierna. De här långa tidsserierna har tre viktiga budskap till Socialdemokraterna: 1. Släpp fixeringen vid Sverigedemokraterna. 2. Släpp tugget om att gå till vänster. 3. Släpp alla tankar om akut kris.
S är ännu ett väl sammanhållet parti utan dramatiska avhopp. Det lilla antal riksdagsledamöter och gruppen av sidoorganisationer som i migrationsfrågor alltid legat och ligger i den vänsterliberala fåran utmanar inte på något sätt om makten i partiet. Socialdemokratins ”kris” är strukturell och akuta insatser – tvärvändningar och påhitt och påhopp till höger och vänster – kan om något bara förvärra situationen. Ropen om ”vänstersläggor” framstår som helt bisarra i sammanhanget. Vilka väljare vill ha något sådant?
Självmålen i invandringspolitiken kan inte göras ogjorda. Här delar S problembild med Moderaterna. Under Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer har M tagit itu med problemen på ett skickligt och mellan självkritik och offensiv väl avvägt sätt. Trots detta så ligger M fortfarande under sitt valresultat från 2014 och jagas av ett SD som mycket väl kan vara på väg mot ännu en fördubbling av sitt valresultat.
S kan inte på kort sikt göra något åt sina strukturella problem som kort sagt består av en förlegad självbild som leder till en fallande relevans i nutida människors ögon. För nu bör Socialdemokraterna samla ihop sig runt välfärds- och trygghetspolitiken och lägga övrigt på hyllan.
Redan nu bör S, SD och M genom informella sonderingar se till att enas om valet av ny talman efter den avgående Urban Ahlin. Talmannen blir en nyckelperson i det svåra regeringsbildningsdrama som sannolikt behöver genomlevas efter valet. Det är mycket viktigt att parlamentarismen visar sig vara vuxen att hantera oväntade och ovissa lägen. En klok och allmänt respekterad samarbetspolitiker behövs på talmansstolen.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se