Ulla Säfström vänder sig till Språkspalten med en fråga om uttrycket barka åt skogen.
Verbet barka har olika betydelser. Den äldsta har att göra med bark och betyder att man skalar bort barken från ett träd eller liknande. En senare innebörd, som troligen kommer ur den tidigare, är den då barka betyder att någonting utvecklas i en viss (oönskad) riktning. Vilket det ju är frågan om i exemplet.
Skogen är en rik källa till språkliga uttryck i svenskan, naturligt nog med tanke på skogens betydelse och historiska närvaro i många människors liv.
Dra åt skogen kan man uppmana någon.
En variant till nämnda barka är att saker går åt skogen. Så har man sagt åtminstone sedan 1700-talet.
När helheten skyms av för många detaljer ser man inte skogen för alla träd.
Uttrycket guld och gröna skogar tar fasta på skogens materiella och ekonomiska betydelse.
Närliggande är också de uttryck som utgår från trä: träaktig och träskalle exempelvis.
Skogstokig är belagt i skrift första gången så sent som på 1990-talet, men kan mycket väl vara äldre än så. Tanken är att skogens enslighet och tystnad kan göra människor tokiga. Någon gång används det med en helt annan innebörd, syftande på någon som är tokig i skogen, det vill säga tycker mycket om den.
Ulla Andersson i Skänninge efterlyser uppgifter om ett gammalt ord, nämligen smalka (uttalat med tjockt ”l”, skriver hon). Exemplet hon tar upp lyder: ”Om du äter upp allt nu, får du smalka i morgon.” Innebörden är att personen då får vara utan nästa dag, men det betyder dock inte svälta, påpekar hon.
Här når jag ingenstans i sökandet efter ordet i sedvanliga källor. Finns kanske någon i läsekretsen som har något att bidra med? Skriv gärna!