I en dikt i Kjell Espmarks nya bok "Skapelsen" heter det: ”De väntar på Institutets beslut / Som om de just lastats ut på perrongen”. Dikten beskriver människor som granskas på Rasbiologiska institutet år 1931 – en historia viktig att påminna om i dessa dagar.
Kan man över huvud taget i någon relevant mening prata om raser när det gäller människor? Nej, säger vetenskapen om man ser till människans biologi.
Är därför ordet ras i alla lägen olämpligt? Frågan diskuteras i senaste numret av Språktidningen.
Ordet ras har länge haft en historisk belastning, särskilt efter andra världskriget, av lätt insedda skäl. Men på senare tid har det kommit tillbaka, framgår av artikeln. Å ena sidan finns sådana som vill blåsa liv i föreställningar om vissa människors överlägsenhet. Rasister, helt enkelt.
Å andra sidan finns akademiker och aktivister som av snarast motsatt skäl tycker att ordet ras ska användas. Tanken är då att synliggöra den diskriminering som finns i samhället. Man måste kunna prata om den och då fyller ras sin funktion som ett sociologiskt begrepp. Hudfärgen spelar roll, och det ska inte språket dölja, enligt det resonemanget.
På senare tid har ordet rasifierad lanserats i ett försök att hitta en bättre och inte lika laddad term. Med det menar man en person som betraktas ur ett rasperspektiv, men tanken är att ordet ska beskriva att det är en konstruktion och inte ett biologiskt faktum.
Det kan låta som spetsfundigheter, men ord spelar roll och en skärpt medvetenhet är alltid av godo.