Yngve Andrée i Norrköping skriver att det är ett "klisterord" som appliceras på meningsmotståndare. Liksom även ordet högerpopulist, som jag använde, menar han. Å ena sidan "PK-folket", å andra sidan "högerpopulister", enligt det synsättet. (Nu valde jag det i och för sig med omsorg och inte av slarv och slentrian.)
Men för att ta ett konkret exempel då "PK" gärna svingas som ett svärd i stridens hetta: Då och då föreslår någon att en bok ska förändras, jämfört med hur den en gång skrevs. Pippi Långstrump, till exempel. Eller som i våras, då Jan Lööfs barnböcker hamnade i skottgluggen. Författaren skrev själv ett inlägg i Expressen (11 maj) och riktade sig till "militanta PK-entusiaster eller vad man ska kalla er".
De här debatterna blir lätt väldigt hetsiga. Man anar en ilska som verkar handla om något djupare än det för tillfället aktuella fallet.
Själv tycker jag att konstens frihet är bland det bästa som finns. Pekpinnar av vilket slag det än må vara bör hållas på långt avstånd.
Men. Så märkvärdigt tycker jag heller inte det är att, som i fallet Jan Lööf, ett förlag har synpunkter på innehållet i en bok inför en nyutgivning. Censur – för att använda ett annat missbrukat ord – är det ju inte. Lika lite som en refuserad insändare i en tidning är drabbad av censur.
En annan läsare skriver att PK innebär hänsyn som är så överdrivna att de blir parodiska. Det brukar handla om att å någon annans vägnar hindra att denna någon känner sig kränkt, skriver han.
Det är en poäng. Ett stort fält här handlar om hur grupper benämns, till exempel hur medier formulerar sig i frågor om invandring, integration och liknande.
Jag återkommer till det.