Ordet narrativ har fått ett uppsving i samhällsdebatten. Ganska länge har det enklare ordet berättelse fyllt en liknande funktion; det har hetat till exempel att Moderaterna borde föra in sin politik i en ”större berättelse”.
Vad som nu har aktualiserat detta är framför allt Donald Trumps sätt att beskriva världen så som det passar hans syften. Hur det förhåller sig till sanningen är sekundärt. Vems narrativ ska gälla, blir frågan. Vem beskriver hur det verkligen förhåller sig?
Bilden av Sverige har blivit en viktig del i detta spel. Trumps famösa uttalande om en påstådd händelse har snabbt fogats in i den debatt där striden står om verklighetsbeskrivningen. När han blir påhejad av en del svenska politiker och debattörer är det plötsligt inte lika självklart att falskt faktiskt var falskt. I skydd av röken från Rinkeby smyger sig lögnen in i samhällsspråket.
Sverige har en lång historia av slagträ i debatten, inte minst i just USA. På 30-talet lyftes landet fram som en förebild; en bild som några decennier senare hade förmörkats väsentligt. Under kalla kriget var en framgångsrik socialistisk välfärdsstat ett hot mot USA:s världsbild. Strid om narrativet också då, med andra ord.